IMG_6258

 

Tyst, säg inget. De kan få för sig att du är en rasist!
Ssshh, viska. De kan få för sig att du är en feminist.
Hörru, väg dina ord! För så som du låter är det lätt att tro att du är en socialist.
Försiktig, du börjar låta som en kapitalist och materialist.
Aha! Jag visste det, du är en konservatist.
Rädd om träden? Ja, men då måste du vara en miljöpartist.
Få se nu… Ateist? Opportunist? Buddhist? Fatalist?

Alla dessa ist. Påminner mig om alla ess. Stress, tristess och tidspress.

Jag vill skrika ut: JAG ÄR LESS PÅ ALLA DINA JÄKLA IST!

Så behåll dem för dig själv. Tatuera in vad du vill. Tagga den du behöver för att visa på tillhörighet. Följ vem du vill. Läs din Marx, Platon, Rousseau, Burke, Mill eller Smith. Mata dig med politik och filosofi. Ekonomi och psykologi. Alla dessa gubbar och ämnen som du tror dig behöva känna till för att vinet och sällskapet ska passa fint in. Lyssna på vem och vad du vill. Gör allt som du känner att du behöver göra för att vara. En i gänget. En i mängden. En i bruset. En i bussen. En vid middagsbordet och i talarstolen. En till höger. En till vänster. En bredvid. I mitten eller inte. Stå eller gå. Spelar det verkligen någon roll? Klockan tickar ändå på.

Jag är inte du. Jag sitter förmodligen under en ek när du skriker ”Jag är -IST!!”. Jag har ingen avsikt att vara du. Jag är svart, vitt, röd, grön och blå. Du förstår, det är bara färger i målarlådan jag av mina söner fått. Jag är osynlig som få. Och synlig varje dag. Allt och ingenting. Men du kanske behöver säga att du är grön. Skrika att du är röd. Slåss för gul och blå. Tampas med dig själv för att visa på att du inte är grå. Vad vet jag. Jag har inte koll. Väderkvarnar i min värld, de slåss jag inte mot.

Jag är allt och ingenting. Jag är lika trasig som hel. Jag bär lika mycket sorg som lycka i min kropp. En kyrkråtta äger mer, än kung är fattigare. Behöver du ändå veta mer? Jag står ensam och slåss för det jag tror på. Behöver inte vara två, tio, hundra eller fler. Jag går min egen väg i en värld där just väderkvarnar malt sönder det vackra som kärleken en gång var.

Så vad är jag då? I min värld en man som tror på kärleken. Den fanns innan alla färger män uppfann för att döma en annan man. Innan alla ist män klädde sig och andra med. För att vara en i gänget, en i mängden. För tillhörighet och identitet. För att döma de som var och är som mig. Vi som anser att enbart med kärlek kan vi lösa världens problem. Att utan den som grund faller alla mänskliga system.

Jag vet, ordet kärlek ger en del kalla kårar. Säg ordet kärlek och en del får panik. Framför sig ser det en galning som springer halvnaken på en gata och vill krama en hel värld. En som ler mot allt och alla. Men samma personer tycks inte finna några som helst problem med att två män går upp på en ring och försöker slå sönder varandra. Framför barn. De finner inga problem att vuxna män slåss under en hockeymatch. Framför barn. ”Det hör ju liksom till”… De finner inga problem med att någon tjänar miljarder på att jaga en leksak medan föräldralösa och hungriga barn drunknar i ett mörkt hav. Men prata om kärlek, om känslor, om själen … och det blir plötsligt besvärligt, obekvämt och t o m lite fjantigt. Säg mig, hur blev vi som art så tomma? Så fattiga.

För är kärlek verkligen något att vara rädd för? Om ja, kommer rädslan, det besvärliga, av att den inte kan kläs med några ist? Att den inte kan ramas in. Att den har ingen färg. Att den varken kan köpas eller ägas. Är det rädslan för att vara ensam som spökar? Tänker att om en människa älskar hela världen, hur kan den älska bara mig? Om den vill krama varje främling, kommer kramarna räcka till mig? Är det egot som spökar? Är det därför det blir så svårt för så många? Är det att de inte har förstått att kärlek expanderar, den begränsar sig inte? Frågor som jagar men ingen tycks ha svar. Återstår att lyssna till hjärtats språk. Göra egna val. Bryta sig loss.

Det kan tyckas att vi är få som gör. Bryter oss loss. Men en bit av oss finns i varje sandkorn, varje snöflinga, varje regndroppe, varje växt, varje blomma, i varje träd, i alla liv och vi blir … fler och fler.

Förstår du?

Och vill du läsa mer? Klicka på nedanstående bild!

den-enda

 

 

Senaste kommentarerna