En man sa till mig att det var för honom svårt att förstå hur man kan träffa någon för en kort stund, några få timmar och se en mening i det mötet. Hur några timmar i en främlings sällskap kan förvandlas till saknad, till längtan och i viss mån till kärlek. Han sa till mig att han hade svårt att förstå hur hon sedan kan gå i veckor, månader, kanske till och med år, och ha ett så starkt minne av mötet att hon skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen. ”Tala om att bedra sig själv!” sa han till mig.

Jag lyssnade på orden. Lyssnade på vad han försökte övertyga mig om. Min övertygelse är denna: Om du inte lever i nuet kan det vara svårt att förstå hur ett möte med en främling kan ha någon känslomässig betydelse. Jag är medveten om det. Om du inte är en sökare och inte heller tror på kärleken, kommer du inte heller att förstå. Om du följer en kalender där dagarna är fyllda med måsten, med förväntningar, med krav, med anpassning, med begränsningar … kan det vara svårt, nästintill omöjligt, att förstå. Därför att du inte är där, i stunden. Du är konstant på väg någonstans. Livet är för dig en rak sträcka med bestämda hållplatser där du går på och av. Du befinner dig i en dimma där alla ser in, men ingen ser ut. Du är kanske lyckligt ovetandes om att du befinner dig där. En del kanske till och med är nöjda med att ha det så. ”Varför komplicera saker?” frågar de sig. ”Livet är förpliktelser!” säger några andra.

Du känner säkert igen ovanstående. Det är när du befinner dig i den dimman som många verkar ha kloka råd att komma med om hur du tar dig ur. Alla ropar: ”Titta hit!” Men du ser ingen där. Alla ropar: ”Gör så här!” Men du är så långt in i dimman att du knappt hör deras meningslösa försök att nå dig. Rädslan styr dig allt djupare in, och om inte den, så kommer definitivt omgivningen med sina oskrivna regler att göra det. Du är fast. Fångad. Säg mig: När du läser detta, håller du andan? Lever du på ett andetag?

För mig är det så mycket svårare att förstå hur två människor kan leva år under samma tak och inte känna varandra. Då menar jag på djupet. Jag tror att de flesta hellre skulle tillbringa några få timmar med någon som verkar förstå, som ser en därför att den vill se och inte först och främst är ute efter att bli sedd, som ser en därför att den kanske själv har samma erfarenheter, som ser en därför att den kanske själv har samma längtan, som ser en därför att den kanske själv känner samma tomhet, än att leva ett liv med någon som aldrig har förstått en. Jag tror att många skulle vilja möta den som från början vet hur den ska älska en, utan att man behöver lära ut det. Jag tror att många hellre skulle vilja möta den personen en kort stund, ett möte, än att gå år i tystnad och hoppas på att den man lever med, lär sig.

Så kanske är ett möte betydelsefullt. Kanske är en kram mer än bara några armar som håller om en. Och kanske bör vi lära oss att leva i nuet, än mer lära barnen det, att som ordspråket säger: ”Fånga stunden!” Så länge det inte innebär att man skadar vare sig själv eller någon annan, självklart. Men jag vill upprepa det jag skrivit några gånger tidigare i andra texter, det är skillnad på att vara vid liv, och att leva. Att leva kräver fler aktiva val. Det kräver mer mod och kanske lite vacker galenskap.

”Only dead fish go with the flow” har länge varit ett av mina motton. Inte alltid jag levt upp till det men något jag alltid eftersträvat. I ett sammanhang, där jag som man skriver om kärlek, har jag stundtals känt mig ensam. Stundtals har strömmen varit nära att fånga även mig. Den som följer mig på min hemsida vet att kärlek är ett återkommande ämne i mina inlägg. Är jag som man unik i det? Knappast. Långt ifrån. Men ibland upplever jag det som att män fortfarande är lite avståndstagande, lite osäkra på hur de ska förhålla sig till att prata om kärlek, känslor och allt annat än arbete, sport och/eller politik. Det är delvis synd, delvis sorgligt. För vi har alla, oavsett kön, ett behov av att få prata. Vi har alla, oavsett kön, ett behov av att bli hörda och sedda. Och så har vi då också ett ansvar att bidra till att samhället blir mjukare. Men för att vi ska lyckas med det krävs det också att vi själva tar det första steget.

Om vi gör det, om vi är fler som vågar vara öppna med hur vi är, hur vi känner, och inte ser något märkligt i att en man säger att han älskar livet, att han älskar sina barn, att han blev djupt berörd av en bok eller av en film, så bidrar vi, vare sig vi tror det eller inte, till att samhället blir bättre. Till att konflikter, missförstånd och argumentationer löses med ord och inte med nävarna. Till att de löses i samförstånd och inte leder till hat. Och det hjälper den som är på väg att ge upp, den som känner sig ensam och övergiven, att våga öppna sig och ta emot den hand som annars verkar osynlig. Ingen är ensam så länge vi är många som säger: ”Jag finns här”.

Mängden tid är inte avgörande. Och kärlek är ingenting man kan planera in i en kalender. Den kommer när den kommer. Och när den kommer har man följande alternativ att välja mellan: att vara i stunden och bejaka kärleken med allt vad den innebär, eller att lära sig att leva med frågan: ”Tänk om?”