En man sa till mig att det var för honom svårt att förstå hur man kan träffa någon för en kort stund, några få timmar och se en mening i det mötet. Hur några timmar i en främlings sällskap kan förvandlas till saknad, till längtan och i viss mån till kärlek. Han sa till mig att han hade svårt att förstå hur hon sedan kan gå i veckor, månader, kanske till och med år, och ha ett så starkt minne av mötet att hon skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen. ”Tala om att bedra sig själv!” sa han till mig.

Jag lyssnade på orden. Lyssnade på vad han försökte övertyga mig om. Min övertygelse är denna: Om du inte lever i nuet kan det vara svårt att förstå hur ett möte med en främling kan ha någon känslomässig betydelse. Jag är medveten om det. Om du inte är en sökare och inte heller tror på kärleken, kommer du inte heller att förstå. Om du följer en kalender där dagarna är fyllda med måsten, med förväntningar, med krav, med anpassning, med begränsningar … kan det vara svårt, nästintill omöjligt, att förstå. Därför att du inte är där, i stunden. Du är konstant på väg någonstans. Livet är för dig en rak sträcka med bestämda hållplatser där du går på och av. Du befinner dig i en dimma där alla ser in, men ingen ser ut. Du är kanske lyckligt ovetandes om att du befinner dig där. En del kanske till och med är nöjda med att ha det så. ”Varför komplicera saker?” frågar de sig. ”Livet är förpliktelser!” säger några andra.

Du känner säkert igen ovanstående. Det är när du befinner dig i den dimman som många verkar ha kloka råd att komma med om hur du tar dig ur. Alla ropar: ”Titta hit!” Men du ser ingen där. Alla ropar: ”Gör så här!” Men du är så långt in i dimman att du knappt hör deras meningslösa försök att nå dig. Rädslan styr dig allt djupare in, och om inte den, så kommer definitivt omgivningen med sina oskrivna regler att göra det. Du är fast. Fångad. Säg mig: När du läser detta, håller du andan? Lever du på ett andetag?

För mig är det så mycket svårare att förstå hur två människor kan leva år under samma tak och inte känna varandra. Då menar jag på djupet. Jag tror att de flesta hellre skulle tillbringa några få timmar med någon som verkar förstå, som ser en därför att den vill se och inte först och främst är ute efter att bli sedd, som ser en därför att den kanske själv har samma erfarenheter, som ser en därför att den kanske själv har samma längtan, som ser en därför att den kanske själv känner samma tomhet, än att leva ett liv med någon som aldrig har förstått en. Jag tror att många skulle vilja möta den som från början vet hur den ska älska en, utan att man behöver lära ut det. Jag tror att många hellre skulle vilja möta den personen en kort stund, ett möte, än att gå år i tystnad och hoppas på att den man lever med, lär sig.

Så kanske är ett möte betydelsefullt. Kanske är en kram mer än bara några armar som håller om en. Och kanske bör vi lära oss att leva i nuet, än mer lära barnen det, att som ordspråket säger: ”Fånga stunden!” Så länge det inte innebär att man skadar vare sig själv eller någon annan, självklart. Men jag vill upprepa det jag skrivit några gånger tidigare i andra texter, det är skillnad på att vara vid liv, och att leva. Att leva kräver fler aktiva val. Det kräver mer mod och kanske lite vacker galenskap.

”Only dead fish go with the flow” har länge varit ett av mina motton. Inte alltid jag levt upp till det men något jag alltid eftersträvat. I ett sammanhang, där jag som man skriver om kärlek, har jag stundtals känt mig ensam. Stundtals har strömmen varit nära att fånga även mig. Den som följer mig på min hemsida vet att kärlek är ett återkommande ämne i mina inlägg. Är jag som man unik i det? Knappast. Långt ifrån. Men ibland upplever jag det som att män fortfarande är lite avståndstagande, lite osäkra på hur de ska förhålla sig till att prata om kärlek, känslor och allt annat än arbete, sport och/eller politik. Det är delvis synd, delvis sorgligt. För vi har alla, oavsett kön, ett behov av att få prata. Vi har alla, oavsett kön, ett behov av att bli hörda och sedda. Och så har vi då också ett ansvar att bidra till att samhället blir mjukare. Men för att vi ska lyckas med det krävs det också att vi själva tar det första steget.

Om vi gör det, om vi är fler som vågar vara öppna med hur vi är, hur vi känner, och inte ser något märkligt i att en man säger att han älskar livet, att han älskar sina barn, att han blev djupt berörd av en bok eller av en film, så bidrar vi, vare sig vi tror det eller inte, till att samhället blir bättre. Till att konflikter, missförstånd och argumentationer löses med ord och inte med nävarna. Till att de löses i samförstånd och inte leder till hat. Och det hjälper den som är på väg att ge upp, den som känner sig ensam och övergiven, att våga öppna sig och ta emot den hand som annars verkar osynlig. Ingen är ensam så länge vi är många som säger: ”Jag finns här”.

Mängden tid är inte avgörande. Och kärlek är ingenting man kan planera in i en kalender. Den kommer när den kommer. Och när den kommer har man följande alternativ att välja mellan: att vara i stunden och bejaka kärleken med allt vad den innebär, eller att lära sig att leva med frågan: ”Tänk om?”

Senaste kommentarerna
  • Det här är så fint, så enkelt, så klokt.
    Tack fina du, tack för orden ❤️

  • Så fint skrivet ! Har delat, mailat, spridit. Gillar den verkligen. Kram

  • Ja, tänk om fler tänkte och kände så !! What a wonderful world it would bee .. ♥

  • För mig är det värt allt, om det så stannar vid den kramen och den stunden. Skulle aldrig vilja vara utan den, hur kort den än var/är.
    Du är så klok och fin! Tack för att du delar med dig av dina tankar <3

      • Härligt att du delade den! 🙂 Världen och vi i den, behöver all kärlek den/vi kan få! Även om den du beskriver i texten är på själsplan och få kanske förstår är det ju den kärleken vi behöver, alla!! Den villkorslösa och självklara.. Som ändå kan vara så komplicerad.. <3

  • Jag tror tyvärr att en person måste ha upplevt det för att kunna förstå.
    Inte många upplever det du beskriver … Det där magiska alltså . ” Den vackra galenskapen ”
    <3

  • Jag har inte upplevt det 🙂 , därav vacker galenskap . Som mycket av det du skriver och det är dina ord ju.
    Galet men äkta och sant . Verkligheten … Eller 😉

  • Jag har upplevt ” kärlek efter ett möte på några timmar några få gånger i mitt liv. Men kärlek kommer i olika former och det har inte handlat om den där djupa känslan / kärleken mellan kvinna och man. Nästan glad över det .
    För ” den kärlek som har uppstått plötsligt tar den längsta tiden att bota ” enligt ett talesätt ..
    Men du vill väl inte bli ” botad ” :).
    Sov gott!

    • Jag har tittat en människa djupt i ögonen en kort stund och känt kärlek och ”connection” till den människan, på ett sätt jag aldrig upplevt förut, efter bara några timmars bekantskap. En universell kärlek som jag önskar att alla skulle få uppleva <3 Vi måste stanna upp och se det stora i det lilla! Tack för att du finns Daniel Mendoza 🙂

  • Så vackert, så klokt, och i min värld också väldigt sant! Du gör verkligen världen till en bättre plats att leva på!

  • Även de kargaste av karlar öppnar upp i en vedeldad bastu. Hur arbetshärdade, känslohärdade och kalla de må tyckas vara så kan det innersta visa sig i det varma trärummet.

  • Det var denna text som jag såg ”Daniel” för första gången och jag fick en känsla att när vi var på andra sidan, sa jag att jag skulle inkarnera här igen för att vara en del av detta. Jag hittade dig och skriver till dig eftersom jag var tvungen att få din uppmärksamhet. Jag ville att du skulle veta att jag här. Och här är jag! Detta är de synkroniseringar som inträffar varje dag i våra liv. Många gånger, tar vi dem för givet.

  • Jag har upplevt att få en blick och ett leende när jag behövde det som mest. Det minnet kommer jag bära med mig även om vi aldrig träffas igen.

  • Underbara o tänkvärda ord som beskriver tankar o känslor som jag delar. Tror visst att det är möjligt att få den närheten till en människa om det så är bara för en kort stund i mitt liv men det kan sätta spår för resten av livet. Hoppas att fler män kommer att dela dina tankar, tror tyvärr att det är fler kvinnor som omfattas av dessa tankar än män. Vad det beror på grubblar jag fortfarande på efter alla år som jag jobbat med människor i mitt yrke, för i enskilda möten med män så har de nästan alla visat dessa känslor o behov o oftast har jag märkt att män är mer känsliga än kvinnor.

  • Väldigt visa ord Daniel. Vill att du ska veta att du inte är ensam. Det finns en del av oss som jobbar på att bli män. God Bless <3

  • Mycket fint skrivet, och fint tänkt!

    Jag håller speciellt med om biten om aktiva val. Jag har också ett livsmotto som jag eftersträvar att följa och det är ”om du vill att det ska hända- få det att hända”. Vi väljer själva hur vi relaterar till människor, hur vi bemöter andra, hur vi ser på livet och dess framgångar och motgångar. Sant att vi alla har olika förutsättningar, men våra tankar och vårt beteende är vårt eget och där har vi rätt, skyldighet och möjlighet att styra själv!

    Våga ta ansvar för misstag och brister. Räck upp handen och säg ”my bad”. Det är befriande.

    Jag har också åsikten att relationer som är lätta är värda att lägga tid på. Med det menar jag att energin ska flöda naturligt. Att man båda går mot den fysiska lagen och landar på energiplus, efter mötet med en annan människa. Även detta är ju väldigt individuellt och det finns gånger andra runtomkring kanske inte förstår.

    Jag tror minsann jag blev lite inspirerad av din text! Tack!

      • Vad bra! 🙂 Plus plus då, ju!!

  • Du är absolut det bland det bästa på F-B
    Så klok och positiv ! Stor kram till dej och din familj <3

  • Du verkar vara en fin man! Tack för en fin tidning. Har inte orkat med ”vanliga” nyheter på länge. Dina ord och din tidning inger hopp och förtröstan.

  • Det är inte hur långt ett möte är som avgör dess betydelse. en man sa en gång till mig: En kärlekshistoria kan utspela sig på en minut – i blicken när du möter en annan människas själ i dennes ögon. och så kan det vara, många möten i livet har varit korta, men man glömmer dem aldrig!

  • Åhh, kan du inte starta en blogg, ta mod till dig o söka upp din kärlek, skriva om dina känslor (tror bara inte alla, vare sig män eller kvinnor alltid har förmågan att känna eller uttrycka käñslor som du kan;))kanske …. kan det vara så att med det mötet blir du fri att leva i nuet….kanske kan det vara så att det du sökte då…är något helt annat nu;)..kanske…Du gör mig så nyfiken så hade jag vetat vem du hänvisar till hade jag personligen kört henne till dig, låst in er o sedan väntat på dina känslosamma texter;) Ta hand om dig, dina barna o ha en härlig helg!!! Kram

  • Kloka ord, väl skrivet och framför allt glädjande att du delar med dig av dem. Jag är inte en person som känner mig ensam, men som man känner jag mig ensam när det gäller att diskutera sådana här frågor. Mina närmaste vänner är kvinnor – synd att så få män finner detta viktigt och intressant.

  • Riktigt fint och klokt skrivet. Har upplevt såna möten ovanligt många gånger tror jag. Bland annat på en strand när jag träffade på en man som skulle gå åt samma håll. Vi pratade en kvart, tjugo minuter om våra livssituationer och fick ut otroligt mycket av det mötet. Skulle aldrig känna igen honom om jag träffade honom igen, det var två hjärtan som möttes. Vi delade med oss det vi bar på och gick vidare stärkta.

    Känner nog att jag ”får till” såna riktiga möten rätt ofta med folk jag känner också. Det är en ynnest. Har en förhoppning om att dagens grabbar (som ofta har pappor som ”mött” dom) får en liten annan bild av manlighet och kärlek. Kram

  • Woow så fint skrivet, och så sant. Mera möten och mera kärlek. Kram.

  • Väldigt fint skrivet! Jag hoppas på att pojkar om ett par år lär sig mer om kärlek än de gör i dagens samhälle där de snarare lär sig att hata och med knytnävar ta sig fram i livet. Jag uppmärksammar alltid när män i min närhet vill prata om ”riktiga/tunga” saker och tar alla tillfällen jag får att uppmuntra män att tala om känslor, för jag tror att det leder till utanförskap och ensamhet att aldrig våga berätta för någon hur man känner.
    Jättefint att du skrivit en text om det 🙂

  • Hej
    Det är härligt att läsa dina texter. Jag som man tänker som dig och vill uppfostra mina barn att våga visa att man känner olika saker, att visa att man kan bli sårad om någon säger eller gör något dumt att vara i det som händer här och nu. Mvh Per

  • Tack för att du sätter ord på det jag upplever och känner. Trodde jag var ensam om att leva med dessa känslor. Kram

  • Jag tror på att alla möten är viktiga och utvecklande, bara man kan vara närvarande i dom. Och om det inte är för sin egen utvecklings skull, så kan man enklare finnas där för andra och vara en viktigt del i deras utveckling. Tänk vilken ära att få vara del i någons framsteg, att få bli ett fint minne hos någon annan. Att bidra till gott. Det är så stort så att det inte ens går att sätt ord på. Och vem vill inte vara en del av något så vackert? 🙂

    Du har ett väldigt fint perspektiv och skriver så otroligt vackert! 🙂

  • Tack för dina ord, Daniel!
    Jag är en sådan person som älskar möten, som inspireras av dom, som minns dom, som lagrar dom i hjärtat och i minnet och som plockar fram dom när livet ibland känns hårt.
    Jag vet att alla möten har en mening och att det finns information att hämta ifrån det som sägs eller händer under mötet. Det är något speciellt som klickar till inom mig när jag blir medveten om mötets innebörd och mening, om hur livet gjorde att just vi träffades.
    Alla letar vi efter kärleken, och tack för att du upplyste mig om att den kommer när den kommer! Har efter en längre stunds letande äntligen hittat suddgummit så att jag kunnat radera ut kärleken ur kalendern och istället sätta mig ner och hitta den i mig själv. Det är då jag växer och, förhoppningsvis, gör mig till en bättre människa, som förebild för mina barn, som en delaktig vän och empatisk kollega. Utan kärleken till oss själva kommer vi inte långt och när jag vill fylla på mitt ”feel good” konto tar jag bilen och åker iväg och bara är i stunden. Kommer jag till en korsning så letar jag i hjärtat om jag ska ta vänster eller höger, för mitt liv kan ju faktiskt förändras av just det valet. Vad är det jag kommer att möta?
    Kram och tack! ♥

      • Tack för ditt svar, Daniel!
        Ja, tänk om man kan få möta sig själv som trygg, lugnet själv och bara väldigt tillfreds med det som finns runt omkring?!
        Det är nog en utav de största utmaningar vi kanske har, för mig är det nog så.
        Jag letar ibland alldeles för mycket utanför och inser då och då att det inte hjälper. Det är när jag stannar upp och letar inom mig som svaren kommer. Inte alltid, men kan jag bara ge mig själv större tålamod så vet jag att det går. Fast det jag egentligen behöver hitta först är tilliten. Tilliten till mig själv, tilliten till livet och att allt sker av en anledning. Då kommer kärleken, tryggheten och friden att bli så mycket starkare, tror jag!
        Tack för all omtanke du ger!
        Kram ♥

  • Matrix

  • Daniel, jag har precis nu vandrat igenom flera texter och artikeln på din sida, och är så full av känslor och tankar. Just nu kände jag för en kort reflektion över din väns ståndpunkt.

    Jag arbetar ofta som vikarie i förskola och lågstadie. Det betyder att jag möter barn ibland några timmar, några dagar eller längre. Jag har upplevt så fantastiskt många relationer som varat en kort stund men betytt att vi gett varandra närvaro, omtanke och känslan av att både jag och barnet är viktiga. Att vi ser varandra.

    Jag vet att alla dessa goda relationer mellan människor, hur korta i tid de än må vara, hur litet barnet än är, får våra själar att växa lite till. Det magiska är ju att det växandet inte backar tillbaka bara för att jag eller den andra människan glömmer bort händelsen, tiden tillsammans eller varandra. Det hoppas jag din vän kommer till insikt om också.

    Allt gott till dig och din familj, Daniel! /Leo

    • Råkade skriva fel mailadress, nu är den rätt.

  • Hamnade på din blogg för en vän hade delat den på fb. Läste inlägget ”Tänk om” och förstod att du satt ord på mycket av mina känslor och tankar som jag haft genom åren. Det gav lite kraft i själen att förstå de inre tankar som man ibland haft. Jag kommer att fortsätta läsa vad du skriver. Vill bara, genom dessa rader säga tack.