548541481828397

 

Lutad mot sovrummets ena vägg satt jag och lyssnade på dina andetag. Du sov så gott, och tack vare månen vi brukar sitta uppe och vänta på kunde jag urskilja alla dina vackra anletsdrag. En månstråle var vad jag behövde för att betrakta ditt ansikte där du låg.

Några timmar tidigare hade jag suttit bredvid dig och lyssnat på när du drog en lätt suck, nästan som för att säga: ”Idag var en bra dag!”. Sen somnade du med ett leende på dina läppar små. Det smittade mig och här sitter jag nu med det leendet du gav. Jag sparar det tillsammans med alla andra jag tidigare fått. Dem är många, och i min värld, min sanning, har du alltid gett mig mer än du fått.

Jag kämpar så hårt, min son, för att vara din sköld och ditt svärd, mot en värld som säkert kommer att vilja dra dig ner, för att hjälpa dig så att du kan flyga så högt som du bara vill. Jag kämpar även med mig själv för att bli en bättre man. Därför att är det något du har lärt mig så är det att jag kan alltid bli bättre än den jag var igår. Jag kämpar därför att jag vill att du ska vara stolt över den pappan du har valt.

Så sitter jag här i mörkret och tänker på oss, på den jag är och på allt som du betyder för mig. Jag sitter här och reflekterar över hur bra mitt liv blev när du kom in i det. Jag får gladledsentårar, ett ord du lärt mig för att förklara när någonting är bra, av den lyckan jag känner inom mig av att få vara en del av dig. Och nu sover du tryggt i den sjörövarsängen vi snickrat ihop.

Vad mer kan jag som man önska mig? Det är en fråga jag oftast ställer mig när jag beundrar den du är och allt du gör. Att du känner dig trygg, sedd, respekterad och älskad för den du är, har blivit mitt syfte och mål. Jag vet att det är också allt du önskar dig, ja det och en resa till Mallis då och då.

Jag sitter här och betraktar dig, min älskade son, så tyst jag bara kan för att inte väcka dig. Jag håller igen en hosta som jag nu burit på ett tag. För om jag känner dig rätt drömmer du just nu om att åka skidor från toppen av ett berg, göra volter som ingen annan törs sig på, surfa dagarna i ände med vänner som du har och simma med delfiner i det blå. Frihet stavas du, och jag älskar dig så för att du vågar leva fast du ibland slår dig gul och blå. ”Jag får ta nya tag, pappa!” brukar du säga och le. Jag önskar ibland att jag vore lika modig och våghalsig som du.

Jag kämpar så hårt, min son, för att vara din sköld och ditt svärd, mot en värld som säkert kommer att vilja dra dig ner, för att hjälpa dig så att du kan flyga så högt som du bara vill. Jag kämpar även med mig själv för att bli en bättre man. Därför att är det något du har lärt mig så är det att jag kan alltid bli bättre än den jag var igår. Jag kämpar därför att jag vill att du ska vara stolt över den pappan du har valt.

Du ler ofta mot mig. Varje leende från dig är ett stygn som syr ihop mina sår. Du kan inte förstå det, men ditt leende är en medicin jag blivit beroende av. Det dödar ett virus inom mig. Länge trodde jag att jag aldrig skulle uppnå denna vuxna ålder. Mitt arv hängde som tunga stenar jag släpade efter mig. Och i ständig uppförsbacke visste jag att det bara var en tidsfråga innan stenarna skulle dra omkull mig. Jag använder nu samma stenar som träningsredskap för att bli starkare, för att visa dig att ingenting är omöjligt om man bara vill, tar sig tid och om viljan finns.

Du undrar ibland om jag kommer att bli över hundra år. ”Det är inte omöjligt”, brukar jag svara dig och berättar då om min farfar som till och med blev mer. Skratt förlänger livet, vet vi ju båda om, och sen du dök upp har jag fått ett antal extra gratisår. Vad vi har roligt när vi fular oss och ingen annan förstår om varför vi skrattar som vi gör! Din mamma blir ibland tokig på oss, men jag ser i hennes ögon att hon är lycklig och mår bra. Att hon uppskattar att vi två är på samma nivå.

Jag ska smyga ut nu och låta dig fortsätta sova gott. Jag lovar att komma in och pussa på din kind innan jag själv går och lägger mig. Jag kommer att viska att jag älskar dig och sedan smyga ut igen. Och med värme i mitt hjärta lägger jag mig sedan ner på soffan för att vila, så att jag själv orkar med nästa morgondag.

Allt jag vill säga nu är: Kör! Lär dig av egna och andras misstag! Respektera livet i allt du gör, så ska du se att allt kommer att bli bra! Och framför allt, min vackra son, ha roligt! Lev, så som bara du och din bror kan! Och strunta i om du lever i en sekund eller i hundra år. När det är dags för dig att gå, kommer jag att förstå.

Imorgon bitti lär jag höra dina morgontrötta steg, eller så hör jag dig springa ner för trappan som om det vore din morgonmotion. Vet att du kommer att stiga in till köket där jag står. Du kommer att titta på mig och säga: ”God morgon, pappa!”. ”God morgon, min älskade son!” är svaret du alltid får. Sedan går du med dina armar öppna mot mig och jag lyfter upp dig i min famn. Vi ger varandra en sådan morgonkram som bara vi kan. En kram där universum ler för att det just då inte finns någonting i livet som är större är kärleken mellan en far och hans son.

En stund senare går du och jag upp och väcker din storebror. Han som betyder lika mycket för mig som du gör, han som är din allra bästa vän, och den andra halvan av mitt liv.

 

FamMendoza-13 kopia

Min älskade son, den enda sanningen jag har i mitt liv är att jag från djupet av min själ älskar er. Jag vill därför att du ska veta detta: Inom mig hoppas jag på att du lever och blir minst lika gammal som min farfar blev. Att du upplever allt du önskar dig. Men om du dör i allt för unga år, så hoppas jag på att du i frihet verkligen levt till ditt sista andetag. Att du fram till din sista sekund förblivit dig själv sann och inte ångrar några val. Att du mött varje människa och varelse med ömhet och respekt. Att du inte glömt att betrakta soluppgång lika väl som solnedgång, vare sig du står på ett par skidor eller ligger på en våg någonstans utanför en strand. En strand som är ditt andra hem.

Minns du när du förra sommaren sittandes på mina axlar sa till mig att meningen med ditt liv är att göra tokiga tricks? Att du ville att jag som är din far skulle förstå att det var allt din kropp var gjord för. Inom mig grät jag när jag hörde dina ärliga ord. Därför att jag känner likadant vad gäller dig och din framtid. Och jag blev rädd, rädd för att jag saknar kunskap att hjälpa dig. Idag är jag glad. Glad därför att jag insett att det viktigaste jag kan göra är att inte hämma dig. Jag ska bara se till att pusha dig så att du, precis som vår gode vän sa, inte är rädd. Den rädsla jag bär tänker jag aldrig smitta dig med. Allt jag vill säga nu är: Kör! Lär dig av egna och andras misstag! Respektera livet i allt du gör, så ska du se att allt kommer att bli bra! Och framför allt, min vackra son, ha roligt! Lev, så som bara du och din bror kan! Och strunta i om du lever i en sekund eller i hundra år. När det är dags för dig att gå, kommer jag att förstå. Men jag är övertygad om att du kommer att bli gammal och grå, och för mina barnbarn berätta om dina tokiga år.

Och om du någonsin möter någon du är beredd att offra allt för, en kvinna som fångar dig så hårt att ingenting verkar värt mer än att få vara nära henne varje dag, så vill jag att du ska veta att jag gjorde likadant. Och när jag nu lyssnar på dina trygga och lugna andetag, skulle jag offra ännu mer för en sekund i ditt sällskap. Jag skulle offra allt för ett leende från dig och från din storebror. Jag vet att er mor känner likadant.

Din far (han som du kallar ”gubben” fast han ibland känner sig som ett barn. 😉 )

Senaste kommentarerna
  • Nu rinner mina tårar :'(
    Älskar denna text , just så känns det ♥
    Jag minns det så väl när mina barn var små , nu slulle dom nog tro att jag blivit galen i fall jag satt och titta på dom mitt i natten när dom sover 😉 19 resp 25 åriga män som dom nu är 🙂 Fast jag brukar smyga in till dom ibland och lyssna på deras andetag ♥ .. Shhh… 😉

  • Gripande text Mr.Mendoza. Har själv frågat mig hur och varför mina vackra varelser valde mig som mor. Allt som vi har gått igenom, min egen skuld till saker jag inte kunde se, ha mod och styrka att lämna allt som var dåligt. Men det var också de som aldrig fick min inre glöd att dö, de höll lågan levande. Visst är det underbart Daniel att få och bli älskad så villkorslöst.

  • Vilken underbar text! Man fick sig ett kvällsleende med värme och kärlek!

  • Åh.. Kan jag läsa något du skriver utan att sitta med tårar i ögonen? Allt du skriver tycks beröra och gå långt in.
    Jag känner igen det du skriver. Den ofattbara kärleken.
    Jag önskar jag var mer lik dig, att våga pusha barnen som du gör. Men jag har nog haft tur som fått barn som är mer eftertänksamma. Brås kanske på mig, eller att de inte haft en pappas förebild. Inte mina stora iaf.
    Känner mig så glad att du delar med dig så vacker och öppet av dina känslor. Mäktigt.
    Tack!