barndom

barndom

Text: Nadia Dyberg
Foto: Linda Karlsson (Daniel ensam), Pia Nordlander (familjebild), Ingemar Gardell (Studiobild Daniel med barnen, Omslagsbild)

Första gången han var full var han inte fyllda fem och cellskräcken han hade fick han av sin far när han försökte kväva honom. Han var sex år. När han kom till Sverige som flyktingbarn på 80-talet insåg han att livet handlar om att välja. Att man måste gå sin egen väg och att se till att själen och sinnena inte förmörkas av det negativa som omger en i vardagen. Den enda tatuering han bär är en påminnelse om att alltid välja med omsorg. Möt Good News Magazines Daniel Mendoza in på bara skinnet.

Dörrklockan ringer och ett skall från en stor hund ljuder genom dörren till det röda vackra huset. Dörren till huset där familjen Mendoza bor öppnas och där står mycket riktigt en väldigt stor svart hund och tittar uppfordrade på mig, vem är du, liksom. Hunden nosar länge, men så viftar han på svansen och jag är godkänd.

– Nu är det bra. Iväg med dig nu, säger Daniel Mendoza med låg men tydlig röst.

Hunden ger honom en sårad blick, men lufsar lydigt i väg och vi slår oss ned i familjens trivsamma lantliga kök. Jag har bara träffat Daniel Mendoza en gång tidigare och fick då känslan att han är en lugn, humoristisk och livsbejakande person, men så mycket mer vet jag inte. Vad jag vet är att Good News Magazine är ett omtyckt magasin och att Daniel Mendozas inlägg på Facebook i höstas om att magasinet kanske måste läggas ner av ekonomiska skäl, väckte engagemanget hos massor av människor och magasinet fick över 4 000 nya prenumeranter, privatpersoner satte in pengar på magasinets bankgiro och antalet medlemmar sköt i höjden. Nu har Good News Magazine över 52 000 Facebookmedlemmar, vilket gör den gruppen till Nordens största för svenska magasin och kanske en av de mest aktiva. Inte illa pinkat för en liten tidskrift. Intressant är också att Daniel är den som ensam ansvarar för gruppen och har så gjort i alla år. Alla inlägg, alla kommentarer och alla svar på frågor från medlemmar är hans egna.

Men vem är Daniel Mendoza, han som varit galen nog att utan kunskap, utan erfarenhet och med små resurser starta ett magasin i en tid när tidningsbranschens framtid är högst osäker, vem är han som envist försöker bevisa att goda nyheter visst säljer, och vad är det som driver honom?

Flykten från hemlandet
Daniel Mendoza föddes 1972 i Uruguay och i en tid då landet styrdes av militären. Tortyr av politiska fångar var vardag och människor försvann spårlöst. Daniels föräldrar var bönder och Daniel föddes i hemmet. Daniel är mellanbarnet med tre äldre systrar, en yngre bror och tre yngre systrar. Hans far bestämde sig något år efter det att Daniel hunnit fylla fem år för att fly till grannlandet, Paraguay. En tid därefter tog hans mor barnen och satte sig mitt i natten på en buss till Paraguay. Väl där återförenades de med fadern som då bodde i ett hem för flyktingar.

– Jag har hört en del rykten om varför min far flydde. Sanningen lär jag nog aldrig få reda på. Det jag vet är att vi över en natt lämnade allt bakom oss. Hem, ägodelar, marker, djur, vänner och släktingar.

Paraguay var ett land där laglöshet och korruption betraktades som nationalsporter, men här kunde familjen Mendoza, tack vare FN, hålla sig undan i något år.

– I Paraguay var det nog första gången jag såg våld på gatorna. Våld som också tog sig från gatan in i hemmet. Jag minns en politisk demonstration precis utanför vårt hus. Jag stod innanför vad jag tror var en grind och tittade på alla människor som passerade med banderoller och flaggor. Plötsligt så urartade demonstrationen och människor började attackera varandra med alla möjliga tillhyggen. Det var blodigt. Jag stod som paralyserad och kunde först inte ta mig därifrån. En tid därefter så blev jag väckt av att en man står och riktar ett gevär mot mig, centimeter från mitt ansikte. Vet inte om det var militärer, men det kändes så. När de tog ut oss barn från sovrummet såg jag att min mor och far låg fastbundna i rummet bredvid. Jag minns bara den biten, resten har jag helt förträngt och tyvärr har jag aldrig pratat om händelsen med någon, inte ens inom familjen.

Det fanns även ljusa dagar i Paraguay. Bland annat var det där Daniel som åttaåring fick ge en flicka och en kvinna sina första pussar. Två minnen som har hållit kärlekslågan tänd inom honom.

– Jag arbetade ibland åt en familj som bodde i ett av husen på gatan där flyktinghuset låg. Jag gjorde rätt enkla saker som att kratta löv och städa undan kring deras pool. En eftermiddag när jag var på väg att bege mig hemåt och ägarinnan, en kvinna i kanske 30-årsåldern, skulle ge mig lön bad hon i samband med det om att få en puss på sin kind. På morgonen när jag var tillbaks för att fortsätta arbeta öppnade hon i morgonrock. Hon berättade att hon inte hade velat tvätta ansiktet för då skulle min puss försvinna. Jag blev så stolt över hennes kommentar och sträckte nog rejält på mig! Det var också i Paraguay som en flicka i min ålder ”tvingade”, egentligen var det då min syster som tvingade mig, att pussa henne för att vi skulle få titta på tv hemma hos dem. Min syster ville se Bröderna Cartwright och jag fick betala priset för det! säger Daniel med ett skratt.

Trots de ljusa minnena fortsatte problemen och efter några otäcka händelser flydde familjen Mendoza åter hals över huvud och tog sig genom djungeln till Brasilien.

– Brasilien satte många spår i mig. Efter dagarna i djungeln så hamnade vi i São Paulo. En dag satt hela familjen i en restaurang. På andra sidan gatan bodde det en gammal kvinna i vad jag minns såg ut som kartonger, plåt och annat hon byggt sig ett skydd med. Jag kunde inte sluta betrakta henne. Det var så sorglig att se att hon till och med gjorde sina behov bredvid det enda boende hon verkade ha. Sedan den stunden tänker jag ofta på vilken skör tråd livet är och kanske att jag själv en dag hamnar i samma sits.

Så småningom hamnade de i Rio de Janeiro där de under en tid, veckor eller månader minns han inte, sökte skydd i en kyrka och senare fick en mindre lägenhet av FN.

– Vi var flera familjer från olika latinska länder som hade sökte skydd i kyrkan. Så det fanns många barn att leka och busa med. Rio har också den världsberömda stranden Copacabana och vi var ofta där. Det fanns många ljuspunkter även om vi levde i flykt. Men samtidigt, den hårda mentaliteten och det råa våldet var, i och utanför hemmet, mycket närvarande.

IMG_6300

– Jag minns speciellt en dag när jag stod på balkongen och tittade ner på gatan där det fanns restauranger och butiker. Två poliser dök upp med en pojke som verkade vara i tonåren. De höll honom i var sin arm och gick sedan med honom längs gatan. Pojken, som bara hade ett par shorts på sig, såg så smal och smutsig ut. Medan poliserna gick med honom kom människor fram och slog och sparkade på honom. En del kastade stenar, frukt och annat på honom. Poliserna gjorde inget för att stoppa misshandeln utan fortsatte gå med honom genom den arga folkmassan. Jag tror inte att jag varit så rädd i hela mitt liv. En rädsla som gjorde att mina fingrar låste sig runt balkongens räcke. Det tog min äldsta syster en lång stund att få loss dem och sedan dra mig därifrån. Jag har tänkt en miljon gånger: ’Vad är det värsta ett barn kan göra för att bli behandlad så?’

Efter en tid fick familjen rådet att lämna Latinamerika. Situationen hade blivit ohållbart för dem. Riktigt varför vet Daniel inte men nio år gammal landade han, hans syskon och föräldrar i Sverige.

– Vi kom med ett plan som landade mitt i natten och sedan kördes vi med bussar till en flyktingförläggning i Moheda, Småland. Där fick vi ett mindre hus att bo i under tiden vi väntade på att få uppehållstillstånd. När jag vaknade på morgonen och drog upp persiennerna så var en grön kulle omgärdad av blommor det första jag såg. Det var så vackert och så lugnt, inte alls det kaos eller den oro som jag var van vid. Tiden på förläggningen var speciell för mig då vi barn kunde leka fritt samt att jag fick ofta vara nära naturen. Det gav mig viss ro. Naturen har alltid både varit ett hem och en kyrka för mig.

4

Våld i hemmet
Dessvärre varade det nyfunna lugnet i Moheda inte särskilt länge. Daniels far som var en mycket, ibland extrem, våldsam man misshandlade sin äldsta dotter grovt på flyktingförläggningen och tvingades därifrån. Myndigheterna flyttade honom till en lägenhet i Västerås. Att hans far misshandlade både fru och barn grovt med jämna mellanrum var inget nytt, rädslan för hans nyckfulla vrede fyllde deras kläder och deras hår som inpyrd rök. Daniel hade aldrig sovit tryggt en hel natt i sitt liv, han låg alltid på helspänn, vaksam på minsta harkling eller ljud av en dörr som stängdes, som kunde avslöja om odjuret var på väg att släppas lös. Han hade lärt sig att ta emot stryk utan att gråta eller visa några som helst känslor.

– Jag har så många minnen vad gäller våld att jag ibland inte ens tror att jag som barn lekte och skrattade. Vilket jag självklart gjorde och det massor. Annars hade jag nog inte lyckats överleva helt. Som barn hittar man ljuspunkterna. Men fysiskt och/eller psykiskt våld var vardag. Min far saknade spärrar och kunde slå ihjäl ett djur framför oss därför att det djuret lät för mycket eller inte gjorde så som han ville, exempelvis inte gav tillräckligt med mjölk, säger Daniel och fortsätter.

– I Paraguay var jag bland annat med om en händelse där min far och några vänner till honom hade supit sig fulla en kväll. Av någon anledning behövde han en skiftnyckel och när han inte hittade någon började han att misshandla min mor grovt. Hans vänner satt utanför och väntade på honom. Jag och en syster lyckades halvnakna springa ut från huset och sprang sedan längs gatan med hopp om att hitta några vuxna som kunde hjälpa oss. Två män som satt utanför ett av husen blev våra änglar. När vi sprang fram till dem kunde jag först inte få ur mig något. Så jag ställde mig bakom dem, nästan som för att gömma mig, och till slut började jag bara att skrika: ’Han slår ihjäl henne!! Han slår ihjäl henne!’ Männen sprang då upp till huset men då hade min mor lyckats slita sig loss och min far hunnit lämna huset med sina vänner.

Själv undrar jag mest hur man kan vara funtad som människa om man gör så. Daniel berättar om en länk till en film på Youtube som någon skickade till honom. På filmen är det två små barn på golvet och leker. I en soffa sitter en man och en liten pojke, 4-5 år gammal, står framför honom med huvudet sänkt. En kvinna, förmodligen mamman tror Daniel, står och filmar alltihop. Plötsligt ger mannen den lilla pojken en rejäl smäll så han flyger in i väggen. Ingen i rummet reagerar, barnen fortsätter leka på golvet, de tittar inte ens upp. Mannen vinkar till sig pojken som reser sig och ställer sig framför honom utan att sänka huvudet, utan att gråta, prata eller ens visa tecken på att han har ont, för att ta emot ännu en smäll varvid mannen sedan tar pojken i halsen med en hand, lyfter upp honom och medan han håller honom hängandes i luften slår mannen honom med knytnäven mot hans lilla kropp. Ingen annan i rummet reagerar. Pojken varken skriker eller gråter. Han tittar inte ens upp mot sin mamma som står och filmar.

– Jag klarade inte av att se hela filmen. Jag som aldrig gråter, grät som om mitt hjärta skulle brista. Jag visste så väl vad som hände i det där rummet. Barnen är lamslagna av skräck och vet exakt hur de ska reagera och agera för att inte utlösa ännu mer av mannens galenskap. En felaktig rörelse kan trigga honom att slå sönder pojken. Jag vet det, för jag har varit där så många gånger. Jag kunde varenda detalj i scenen, och plötsligt mindes jag min vardag som barn. Det var otäckt, riktigt otäckt och tog hårt på mig. Det enda jag lyckades få ur mig när själen kändes som den vred sig i smärta var: ’Fan vad mycket jag har förträngt!‘

Det låter som om din mor var likadan, eller kanske tittade bort. Var det så?

– Min mor var definitivt ingen ängel. Och visst, även om hon själv råkade illa ut var hon också en förövare. Det fanns i henne en annan kyla än hos min far. Han var mer känslor utan kontroll. Sådant kan du med tiden lära dig att tyda. Det är mycket energier, små signaler som vanligtvis är svåra att läsa av. Men det går. Min mor däremot var mer beräknande i sitt sätt att slå och skada. Hon kunde ibland göra saker mot mig som jag inte kunde, och än inte kan, härleda till känslor utan snarare till en vilja att skada. Kan inte förklara riktigt hur jag menar men hennes sätt var stundtals omöjligt för mig att läsa av. Rösten och blicken visade inget. Inte heller energin. Tvärtom kunde hon närma sig med ett leende eller några vänliga ord och dagen efter så hade jag en blåtira.

Jag blir helt matt i kroppen av vad Daniel berättar där vi sitter i hans trygga kök. Vilken grymhet. Och ändå går den att överleva. Man måste, men man gör det på olika sätt, förklarar Daniel. Hans två sätt var att först stänga av sina föräldrar istället för att stänga in sig själv, och sen bestämde han sig för att en dag slå ihjäl sin far.

– När jag var 3-4 år lovade jag mig, min mamma och honom det. Jag skulle bli lång och stor och då skulle jag göra slut på honom. När jag var 20 år skulle jag göra det. Jag brukar säga att hat höll mig vid liv länge. Min far var inte bara våldsam fysiskt utan kunde även göra saker som mentalt satte sig rejält. Han var bland annat orsaken till att jag fram till bara några år sedan hade cellskräck. Jag låg sjuk i en säng, kan ha varit sex år gammal, och han kom in i rummet. Han gick fram till sängen, tog en kudde och lade den över mitt huvud. Sen satte han sig ovanpå. Först trodde jag det var på skämt men när jag sedan inte kunde andas och försökte göra allt för att komma loss förstod jag att det var på allvar. Det var inte förrän min mor skrek att han skulle sluta som han släppte och lämnade rummet hånskrattandes. Sedan den stunden klarade jag inte av att vistas i trånga utrymmen.

Daniel säger att han anser att fadern som vuxen var ett trasigt barn som inte kunde skilja på rätt och fel. En man som aldrig borde ha skaffat barn. Daniel berättar om ett minne från då han var tre, fyra år och de bodde på landet. Hans far och en vän till honom hällde sprit i Daniel för att se hur han skulle reagera. Hans mamma berättade för Daniel i vuxen ålder att han tagit ett lakan runt kroppen, sprungit ut på en åker och där låtsats vara en ängel. Bara en trasig människa, en som inte kan skilja på rätt och fel, skulle göra en sådan sak mot ett barn, anser Daniel.

In i det svenska samhället
När hans far tvingades lämna flyktingförläggningen blev det lite lugnare i Daniels liv. Han fick åka ut och fiska, campa och bara landa i att vara människa under normala omständigheter medan deras ärende behandlades på immigrationsmyndigheten.

Öland -82

Efter en tid flyttades dock familjen Mendoza till den lägenhet där fadern bodde. Det var knappast idealiskt men hans far hade delvis förändrats vilket då innebar att hans hetsiga temperament inte var lika påtagligt. Daniel tror att hans far hade förstått att i Sverige var det andra regler som gällde och att han inte kunde behandla fru och barn som han ville.

Daniel började i fjärde klass i Västerås. Innan dess minns han inte ha gått skolan särskilt mycket. I den nya skolan försökte han göra sig så osynlig som möjligt, att synas och sticka ut var för honom synonymt med att få stryk. Bara på fotbollsplanen vågade han vara sig själv. Han, som spelat barfota på steniga grusplaner i Uruguay, Paraguay och Brasilien med en strumpa stoppad med tidningspapper som boll, var som Ronaldo jämfört med många av de andra barnen. Det gav honom snabbt nya kompisar. Men för honom var det själva leken som intresserade honom, inte att vinna. Och han ville ha roligt på planen.

En gång när Daniels klass vann en idrottstävling fick han en medalj. Han stod där med medaljen runt halsen och såg hur några av barnen som förlorat var förtvivlade och grät över förlusten. När han senare kom hem, gick han ut på balkongen och slängde medaljen över räcket så långt han kunde.

– Jag har aldrig velat vinna. Bara ha roligt. När jag såg andra barn gråta, när jag såg deras besvikelse fann jag ingen glädje i att få en medalj. Sen den dagen har jag gjort mitt yttersta för att inte ställa upp i tävlingar. När jag exempelvis fick välja lag under idrottstimmarna var det viktigare för mig att välja de som oftast blev valda sist. Jag ville att alla skulle få vara med och känna sig sedda. Att vinna kom i andra hand.

– Det är mycket därför vi inte tävlar med Good News Magazine. Hur kan man tävla i omtanke? Jag ser människor som skyltar med nomineringar, priser, diplom och annat som de fått av några få som själva vill synas. Varför? Omtanke, engagemang, kärlek … kan man inte tävla om. Jag samarbetar gärna, men ställer inte upp i tävlingar. ’Pappa, man kan nästan säga att jag inte är en Mendoza’, sa vår son en dag när han kom hem och berättade att han vunnit en tävling i skolan, säger Daniel och skrattar åt sonens sarkasm och sköna humor.

Efter ett år i Västerås ordnade socialtjänsten så att familjen fick flytta in i en villa, i ett vanligt villaområde och Daniel bytte klass och skola. Bråk, skrik och alkohol förekom ofta i hans vardag, även i Sverige. Syskon som bråkade, som försökte ta livet av sig, som flydde hemifrån eller flyttade, var en del av hans liv. Men i femman fick han en dag följa med sin nya klasskompis Micke hem efter skolan. Det blev början på något nytt i hans liv.

– Vi satt på övervåningen och spelade spel. Han hade eget rum med affischer på väggarna, tv-spel, stereo och leksaker. För mig var det som att ha kommit till paradiset. Mickes pappa hem, ropade upp till oss och frågade om vi ville ha pizza. Han frågade om JAG också ville ha! Jag som nästan viskade för att inte vuxna skulle se mig blev helt paff över att en vuxen frågade mig om jag ville ha mat, och till och med om jag ville följa med och köpa.

En tid senare följde Daniel med sin klasskompis Thomas. Thomas hade pingisbord hemma och killarna lattjade när hans mamma ropade att middagen var färdig.

– Det var framdukat till mig också! Jag minns exakt var jag satt vid bordet och att vi åt rödspätta och potatismos. Efter middagen gick vi ut i vardagsrummet och såg på tv. Där fanns en skål med äpplen, som jag fick ta ur. Jag tror än idag att dessa människor inte förstod vem jag var, vad jag varit med om, hur min vardag såg ut och vad de faktiskt, genom sin omtanke, gjorde för mig. De gav mig drömmar, eller snarare gjorde de så att mina egna drömmar plötsligt kändes realistiska, och de hjälpte mig att än mer skilja på rätt och fel.

När Daniel kom hem såg han skillnaden, han såg hur illa ställt det faktiskt var i hans hem. Så Daniel bestämde sig. Han ville ha det liv som hans klasskompisar verkade ha. Ett liv där föräldrar respekterade och älskade sina barn, där man var trygg. Han skulle fixa det här och han skulle fixa det även för sina syskon. Han satte upp kontrakt för sig själv. Han skulle inte ta droger, han skulle inte röka, redan när han var tolv år gammal lovade han bland annat sig själv att aldrig vara otrogen eller slå en tjej.

– Dumt nog var det inte av respekt för flickvänner, utan för att jag ville att mina systrar skulle känna att det fanns män som inte slogs eller var hemska mot andra. Jag ville aldrig vara orsaken till att mina systrar tyckte att livet var piss. Ibland har jag ångrat att jag tog på mig den rollen. Jag var varken mogen eller redo för det. Tror att det bidrog till att jag aldrig hann läka mina egna sår, och som vuxen att jag inte längre har kontakt med mina syskon. Men samtidigt räddade det också mig. För jag höll mig, så gott det gick, på rätt sida av lagen. Jag var inte guds bästa barn, och om det finns en gud har han inte varit min bästa vän. Jag hade gjort en massa skit, men jag lät mig aldrig sugas in på allvar i destruktiva gäng. Jag har aldrig tagit droger och avskydde alkohol. Att inte ta droger eller begå brott tycker nog de flesta är självklarheter, men jag befann mig i ett krig där jag slogs, kan jag i efterhand tycka, för min själ. Slogs om att behålla de goda inom mig och att då inte bli som mina föräldrar. Det självklara tedde sig då inte så … självklart.

Efter några år i Sverige träffade Daniels mor en man och klev ur ett destruktivt våldsamt äktenskap rakt in i ett annat. Den nya mannen arbetade på Asea och var så mycket akademiker man kan vara. Och även han satte spår. När Daniel var tretton år försökte mannen att strypa honom. Daniel visade märkena runt halsen för sin mor men istället för att få hjälp blev han utslängd från huset och fick flytta till sin far. Styvfadern gav sig också några gånger på Daniels systrar.

– Det fanns stunder som jag ville skada honom, när han exempelvis slagit och/eller hotat någon av mina syskon. Och även skada min mor för hon var inte bättre, men samtidigt så tittade jag omkring mig. Såg ett tak, ett kylskåp, mat, värme. Och jag kände: Fuck! Jag backar. Det var alltid en avvägning. Det var jobbigt.

– En kväll i tonåren satt jag på golvet hemma hos dem och min mor kom fram och började sparka mig i ryggen eftersom hon inte ville ha mig i huset. Först vägrade jag resa på mig men när jag väl gjorde det började hon skrika att jag slog henne. Jag hade och har aldrig höjt min hand mot min mor, däremot hotat henne en gång. Det var när hon misshandlade en av mina yngre systrar och jag hann se det. Men när jag reste mig upp den gången kom två av mina yngre systrar springande och kramade om mina ben. De bad mig lämna huset. Vilket jag gjorde. På väg därifrån rann tårarna rejält. Men vad annars kunde jag göra?

Självmord och vägen in i vuxenlivet
Daniel kunde inte bo kvar hos sin mor, istället levde han en kringflackande tillvaro. Ibland bodde han hos sin far, ibland hos kompisar eller flickvänner. Så hände det som han anat skulle hända. När Daniel var sjutton år dog hans far. Daniel hade hatat sin far så mycket som det går att hata en människa och han hade svurit att slå ihjäl honom, men nu hade han, bara 47 år gammal, tagit sitt eget liv.

– Några år tidigare hade jag mött honom i ett varuhus, jag kanske var fjorton år. När han kom gående emot mig såg jag att han var en svag och jagad människa. Det var som om hans samvete hade hunnit i kapp honom. Jag tänkte: ’Jag kommer inte att slå ihjäl honom.’ Så även om hatet fick mig att överleva, var det nog kärleken som fick mig att leva.

– Han bjöd hem mig till sig tre dagar innan han tog livet av sig och berättade då för mig att han skulle avsluta sitt liv. Det enda jag kunde säga, och som jag minns så väl, var: ’Som vuxen måste du välja din egen väg.’ Jag har aldrig ångrat att jag sa så. Utifrån det liv han hade levt så kan jag delvis, och det kan låta cyniskt, förstå hans beslut. Jag tror nämligen inte på att hoppet är det sista som lämnar människan, jag tror att det är samvetet. Och i hans fall hade samvetet kommit ifatt honom. Hans ögon, ångern jag tyckte mig se i dem, har fått mig att tänka på att just samvetet är det sista som lämnar människan. Så när jag håller föreläsningar och människor frågar mig hur man ska hitta lyckan, hur man ska bli lycklig, svarar jag alltid: ’Var snäll!’.

Daniel säger att han varken känner sig rikare eller fattigare för att hans far är borta, men att han många gånger i sitt liv saknat en manlig förebild att luta sin axel mot.

När fadern dog fick Daniel överta hans hyresrätt, och han hade äntligen ett eget hem. Han var sjutton år och hoppade mer eller mindre av gymnasiet, skaffade flera jobb, försökte få ordning på sitt liv och samtidigt hjälpa sina syskon med arbete, bostäder och pengar. Daniel insåg att han måste tjäna mycket pengar för att få en trygg och bra tillvaro. Någon sa att om han ville det så borde han bli aktiemäklare och att bästa vägen dit var att gå på ”Handels”. Daniel hade ingen aning om vad Handelshögskolan var och saknade betyg för att kunna söka, men ganska snart såg han en lösning. När han var tjugofyra år sökte han till Komvux och läste om hela gymnasiet samtidigt som han arbetade i klädbutik och på en krog i Västerås. Tre år senare var han klar med toppbetyg.

tonåren

tonåren

– Jag gick in i böckernas värld. Klippte håret, ändrade klädstil och allt för att lyckas. Sa bokstavligen adjö till vänner och bekanta och försvann under några år in i studier. Folk skrattade och avrådde mig när jag berättade för dem att jag ville in på Handels. Jag kunde knappt skriva och hade vad jag kunde minnas aldrig gjort en läxa. Mitt försvar var alltid: ’Ja, men om det tar tre år för en vettig människa att komma in får jag göra det på åtta år!’ Hösten 1999 började jag på Handels i Stockholm.

90-talet

Välj med omsorg
Daniel var på väg att lyckas och livet kändes ganska bra, men katastrofen lurade runt hörnet. Daniels bror hängde med ett gäng som höll sig på fel sida av lagen. Våld var en del av deras vardag och en av dem hade till och med dödat en kille i ett slagmål. En nyårsafton ringde ledaren till Daniel och hotade att slå ihjäl honom för att han stött på hans flickvän. Daniel som förstod att någon ljög för den killen sade då till honom att han skulle komma över nästa dag och reda ut allting.

– Jag visste att de tog droger och att de också drack en hel del alkohol och insåg att han inte var kapabel att lyssna på mig. Men han kände mig och visste att jag skulle dyka upp dagen efter om jag så lovat. Efter några samtal verkade han inse att hans vänner hade spelat honom ett spratt och jag åkte iväg med några av mina syskon för att se fyrverkerier.

Några timmar senare när Daniel kom hem till sin mors hus fann han henne och hennes man blåslagna. Bredvid stod hans tre små systrar och såg livrädda ut. Enligt modern hade ett gäng på cirka tio killar kommit dit i två bilar och försök att ta sig in i huset. Två eller tre av dem hade misshandlat både henne och maken. Modern hade ringt polisen men hade fått beskedet att de på grund av andra omständigheter saknade bilar att skicka ut. Daniels blod kokade. Han ville inte att gänget skulle komma dit igen, så beväpnad med en kniv åkte han till lägenheten där han visste att gänget hade nyårsfest.

– Jag kände att det här är allt jag är. Om jag inte gör något nu så kan jag aldrig se mig själv i spegeln igen. Det handlade inte längre om mitt eget liv. I bilen på väg dit hann jag tänka ut två scenarion. Ett: jag skulle dö där. Två: jag skulle åka in på livstid och därefter utvisas ur landet. Men jag tänkte att om det blev livstid så skulle jag i alla fall kunna plugga. Jag var inte rädd, bara arg. Jag kände även en sorg över att jag tvingades in i detta. Jag tyckte synd om mig själv, och jag tyckte synd om killarna jag skulle möta.

Daniel kokade fortfarande när han steg ur bilen och mötte den första i gänget utanför huset. Han var också personen som startat allt och blev Daniels första offer. Han tog sig sedan in i trapphuset där han redan vid första trappsteget mötte en kille till, sedan kom hela gänget springandes ut från en av lägenheterna. Det var vansinnigt, han var ensam mot ett helt gäng killar som inte var att leka med.

Det blev blodigt och våldsamt. Det hela slutade med att två av killarna hamnade på intensivvård och Daniel polisanmälde sig själv. Killarna var inte sådana som gjorde en polisanmälan och polisen blev först förvånad och trodde att Daniel var där för att göra en anmälan mot någon annan.

– Jag tyckte det då, och jag tycker det än idag, att det är fel att ta lagen i egna händer. Och någonstans önskar jag att jag inte hade behövt. Men samtidigt, jag lärde mig som barn att aldrig backa. I högstadiet var det en kille som med sina vänner utmanade mig att slåss en natt. I över tjugo minuter stod jag med mina händer bakom ryggen och vägrade slåss. Han puttade och spottade på mig och kallade mig för allt möjligt. Men jag vägrade. Jag sa: ’Jag vet vad du försöker göra men jag tänker inte slåss.’ Samtidigt kunde jag inte backa. Till slut slog han till och då hade jag inget val. Någon timme senare kom jag hem till min far. Han låg och sov och gick upp och mötte mig i hallen. När han tände lampan såg han att jag hade blod överallt. Han frågade om jag hade varit i slagsmål. Jag svarade ja. Nästa fråga var om jag hade fått stryk. Jag svarade nej. ’Bra, tvätta dig och så går du och lägger dig.’ Jag var ett barn som skadat ett annat barn för livet och det enda en vuxen sa till mig var att jag skulle gå och tvätta mig. Men jag trodde att om jag backat eller fått stryk så hade jag nog fått mer stryk hemma, och kanske även på gatan.

Daniel förhördes av en polis stor som en björn och lika respektingivande. Daniel var förkrossad, han hade tagit en väg som han hade kämpat emot under hela sitt liv. Smärtan rev i hans inre och det var först när polisen pekade på Daniels uppsvällda hand som han upptäckte att den var skadad. Senare på sjukhuset visade det sig att flera av handens ben hade slagits sönder när han skyddat sig mot några av batongslagen han fått ta emot och att han även hade andra sår och blåmärken. Killarna i gänget var ökända av polisen.

–Det hela var så märkligt på så många sätt. Min dåvarande chef, andra vuxna jag kände via mina arbeten, flickväns föräldrar, alla avrådde mig från att gå till polisen. Alla tyckte jag skulle ligga lågt. Och det var människor som förmodligen aldrig varit i en liknande situation. Ingen sa ”Daniel, du måste ta på dig detta. Så här får man inte göra!”. Jag var nog den enda som verkade tycka så.

Efter ett långt förhör frågade polisen Daniel varför han hade åkt till lägenheten på nyårsafton. Han kunde inte ljuga så han sa: ”För att slå ihjäl dem.” Polisen betraktade honom länge, bläddrade i sina papper och sa: ”Du, vi stryker det där sista.” Det var Daniels första och enda kontakt med polisen.

– Jag tror att den polismannen räddade min framtid. Att han såg något hos mig som fick honom att låta bli att skriva det sista. Några år senare gjorde jag en tatuering Välj med omsorg. För att påminna mig själv att man kan välja, att man bör välja och att alla val har konsekvenser. Inte bara för en själv utan även för dem som står en nära. På något sätt blev attacken en vändpunkt.

Gänget, som ville ge igen, fortsatte att hota Daniel i månader. På nätterna stod de utanför ett av Västerås inneställen och väntade på att Daniel skulle sluta sitt arbete. På dagtid kom de till modebutiken där han arbetade. Han som vid det här laget, efter att ha växt upp med sin psykopatiske far, var om inte expert så väldigt duktig på våldspsykologi visste att de skulle kasta sig över honom direkt om han visade minsta lilla antydan till rädsla. Därför lämnade han alltid arbetet ensam och var noga med att inte ha andra nära honom som kunde hjälpa honom. Han behövde möta gänget ensam så långt det bara var möjligt.

– En äldre utländsk man som ägde det uteställe där jag ibland arbetade sa till mig en natt att killarna inte skulle röra mig. Han sa att skillnaden mellan dem och mig var att jag var galen på riktigt. Det var ju inte direkt någon tröst, säger Daniel med ett leende. Till slut var det några av killarna som kom fram och bad om ursäkt för vad som hade hänt. Vi blev aldrig vänner, men jag slutade betrakta dem som fiender. Jag hoppas att det gått bra för dem. De flesta av dem kom från trasiga förhållanden.

Daniel Mendoza dömdes några år senare för grov misshandel och fick tvåhundra timmar samhällstjänst som han avtjänade genom att arbeta med ungdomar i Västerås.

xDSC_1216SLOW

Finanssektorn och Good News Magazine
Handels var en helt annan värld än han var van vid, men han kände sig mer hemma än han någonsin hade gjort i sitt liv. Plötsligt behövde han inte längre vara Daniel Mendoza med den trassliga bakgrunden. Nu var han student på en av Sveriges toppskolor och ingen var intresserad av något annat. Han hade flickvän, lägenhet och framtidsutsikter som var lika ljusa som de andra elevernas. Det borde ha varit frid och fröjd och en tid att glädjas, men något gnagde inombords. Det tog lite tid innan han insåg vad det var. Han kunde inte skaka av sig de tomma blickarna han mötte på tåg och i tunnelbanan medan han pendlade mellan Västerås och Stockholm. Han såg hur människor satt och läste tidningarna och pumpade sig själva fulla med negativa nyheter.

– För första gången i mitt liv hade jag lite självförtroende. Det gjorde att jag hade lättare för att lyssna och att möta andra utan att jag bar en mask. Jag såg inte människor som fiender jag behövde vara på min vakt mot. Även om jag fortsatte att sitta vid ett hörn. Det var då jag började lägga märke till alla tomma och uppgivna blickar. Det var också då jag började höra alla negativa kommentarer om människan och jordens framtid. Jag bestämde mig till slut för att göra något åt det.

Daniel hade sett så mycket våld och ondska i sitt liv så han visste att man måste välja vilken näring man ger sig själv. Det var då han fick idén till en tidning med bara goda nyheter. Men det skulle ta tio år till innan Good News Magazine blev verklighet.

Innan Daniel visste ordet av så arbetade han som aktiemäklare åt en av storbankerna och hade hoppat av studierna. Han tjänade bra med pengar men stod inte ut med människosynen inom finansbranschen. Han tyckte att många var kallhamrade, hårda, cyniska och rasistiska.

– Finanssektorn var på många sätt en fantastisk skola. Men hade jag varit kvar hade min själ dött. De flesta av mina kunder och kollegor sa alltid till mig att jag inte passade in. Att jag engagerade mig för mycket, att jag brydde mig för mycket. Och jag svarade alltid: ’Jag kanske är den enda som faktiskt passar in då.’ Men jag visste att mina dagar inom finanssektorn var räknade.

Daniel hade möjlighet att göra karriär men idén på att starta en tidning ville inte ge med sig, och han var rädd att om han satsade för mycket på karriären skulle priset vara hans värderingar och inställning till livet. År 2005 började han på allvar att skissa på konceptet med magasinet, men blev samtidigt pappa och valde att fokusera på sin son och sin fru och ett husprojekt. Fyra år senare, 2009, sökte Anna Åhlund upp Daniel på facebook. De hade gått i samma klass under mellan- och högstadiet men aldrig sagt ett ord till varandra. Nu gjorde de inget annat än pratade. Anna var doktorand vid Stockholms universitet och Daniel var kvar inom finanssektorn. Anna ställde upp som korrekturläsare när Daniel var i färd med att förverkliga sin idé och hade anlitat ett produktionsbolag som gjorde en dummy. Den trycktes i fyrahundra exemplar men Daniel gömde hela upplagan i garaget. Han var så missnöjd, magasinet hade inte alls blivit så som han tänkt sig. Det saknade själ, som han uttrycker det.

Den 20 oktober 2010 lanserades Good News Magazine och det blev Daniels sista dag i finansbranschen. And the rest is history. Det plingar till i Daniels mobil och jag ser hur han lyser upp medan det börjar snöa utanför köksfönstret.

– Kolla på det här, säger han och räcker över mobilen.

”Egentligen ville jag bara säga TACK för ert arbete! Jag har under en lång tid mått dåligt men är med hjälp utifrån på rätt väg igen, och att läsa ert magasin var verkligen en positiv upplevelse för själen.” läser jag i meddelandet från en av magasinets läsare.

– Det är sånt som får oss att fortsätta slita med magasinet. Good News Magazine behövs! Helst skulle jag vilja att någon annan tog över ledartröjan nu. Jag skulle vilja ha mer tid över för att skriva och utveckla andra delar av konceptet. Det är bra att chefredaktören för en av Sveriges största dagstidningar skrivit att han vill ha mer positiva nyheter i sin tidning, men det räcker inte. Det är mest tomma löften eller halvmesyrer. De negativa nyheterna är alltid fler och jag tycker att de skadar samhället, långt mer än många är medvetna om.

Vad är och har varit svårast med magasinet? Vet att du blivit kallad naiv några gånger. Har det påverkat dig?

– Det stämmer att jag blivit kallad allt möjligt negativt. Men den positiva responsen har varit så ofantligt mycket större. Och jag är en som fokuserar på det. Pessimisterna vill jag inte, och tänker jag inte, lägga energi på. Så den biten har inte påverkat mig nämnvärt. Nej, svårast har nog varit alla tusentals timmar jag lagt ner på att hitta nyheter till vår facebookgrupp. Att sitta två, tre timmar en söndagsmorgon och bläddra igenom tidskrifter från hela världen, i syfte att hitta en enda positiv nyhet att dela med mig av, har många gånger lämnat mig tom på energi. Men samtidigt, det är en del av det jag gör och det måste göras. Det är så många som behöver det.

– Sen är det självklart att finanserna varit en akilleshäl. Vi gör det utan hjälp från andra och tillfällena då jag funderat på att lägga ner magasinet har varit många. Men återigen, magasinet behövs och The Mendozas får helt enkelt fortsätta kämpa. Leon, vår äldsta son på åtta år, sa det så bra förra sommaren när vi hade ett familjemöte om att eventuellt lägga ner magasinet. Han sa ”Okej pappa, men om vi lägger ner Good News Magazine, vilken tidning med goda nyheter ska vi starta istället? För det måste finns en sådan. Är det inte bättre att vi behåller den vi redan har?”.

Papparollen
Vi bryter för lunch, tar bilen ner till stan och går på en av Västerås bästa lunchkrogar där Daniel avslöjar sig som en genuin livsnjutare. Han väljer länge och omsorgsfullt bland rätterna och man förstår att han alltid väljer det godaste, vackraste och bästa i livet. Varför välja något annat, när man kan? Livet är både kort och skört.

Nyfiken på vad Daniel sade tidigare om att han vill ha mer tid över till att skriva frågar jag om vad han vill skriva.

– Jag har flera historier som pockar på, säger han kryptiskt. Ibland pyser de ut i inlägg på Facebook. Men det finns en kärlekshistoria om en kvinna som heter Alma och en man som heter Nathaniel som jag skriver på. Jag är en drömmare av stora mått och kan ibland i skrivandet verkligen vara där, just i den stunden och på den platsen. Nästan så att jag kan känna ett andetag eller en kvinnas doft. Vem vet, kanske är jag galen på riktigt, trots allt! Jag är dock en obotlig romantiker och tror mycket på kärleken. Bejakar den nog ännu mer.

Den som har läst några av inläggen förstår att kärleken till livet är central i hans liv. Och pojkarna som betyder allt för honom. Men även barnen måste lära sig att med omsorg välja vilka de vill vara som människor. Redan i tidig ålder har de fått lära sig att omfamna det fina och det goda och ta avstånd från det destruktiva.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

15713-157 kopia

– Om mina barn blir attackerade och inte kan ta sig från situationen utan att slåss så måste de få försvara sig, men de får aldrig angripa någon först eller döda några djur eller växter. Livet är heligt. Allt liv. Jag brukar säga: ’Om du inte ska äta det så får du inte döda det.’ När jag väl bestämde mig för att bli pappa, för jag ville från början på grund av min egen barndom inte bli det, sa jag till min fru att vi måste bli föräldrar innan vi får barn. Att vi måste prata ihop oss om vad vi vill lära dem. Vara överens om vad vi gemensamt anser vara rätt och fel så att vi sen är konsekventa, säger Daniel och förtydligar

– Hemma är exempelvis alla krigsleksaker bannlysta. Så även att leka krigslekar. De får hjälpa, de får rädda, de får skydda men aldrig leka döda. Jag kan inte skydda mina barn från hur världen ser ut, men jag behöver inte heller vara dörren ut till den. Och barnen måste så gott det går lära sig att alla val de gör har och får konsekvenser. Vare sig det handlar om vänner de väljer eller hur de själva är. Att vara medveten är emellertid inte samma sak som att inte leva eller ta risker.

FamMendoza-19 kopia

Pojkarna har slagits en enda gång säger han. De var tre och fyra år gamla när de började slåss om en leksak. Daniel tog leksaken och smulade sönder den med sina händer framför dem, satte ned pojkarna på sängkanten och skällde ut dem rejält.

– Kanske inte det smartaste eftersom vi hade kunnat ge bort leksaken, men jag kände att det var den enda chansen jag skulle få. Det var första, och blev sista, gången de slogs. Jag sa: ’En dag kommer mamma och jag att vara borta. Då är det bara ni två. Finns det någon leksak härinne som betyder mer för er än ni två? Det finns inga saker i världen som betyder mer än ert brödraskap. Det finns ingen sak ni kan köpa för pengar som betyder mer än livet! Så länge ni bor under vårt tak rör ni inte varandra. För om ni tycker att det är okej att ni slår varandra så tycker ni att det är okej att jag och mamma slår varandra. Att vi också slår er. Ni måste välja, ska vi slå varandra i den här familjen eller inte?’

– Det var riktigt svårt för jag ville inte skrämma dem men samtidigt ville jag visa på allvaret i vad de hade gjort. När jag skällt klart sa jag till dem: ’Jag vill att ni nu pratar om vad som hände, varför det hände och hur ni ska göra för att det aldrig ska hända igen. Och om det tar en timme eller en dag spelar ingen roll. Ni kommer inte ut ur rummet förrän ni har en gemensam plan för hur ni ska göra för att aldrig hamna i samma sits igen.’ Sen gick jag ut och stängde igen dörren efter mig. När jag kom ut till köket där min fru var höll jag på att bryta ihop. Det hade gjort så ont att se deras rädsla när de såg hur arg jag delvis var delvis spelade. Tror nog att det är första och enda gången de sett mig så arg. Men en halvtimme senare kom de ut, och bad att få prata med mig och deras mamma om det som hade hänt. Vi pratade länge och väl och hade sedan en underbar middag tillsammans.

Det var ett lätt val för pojkarna. Daniel brukar skriva på Facebook om konversationerna han har med sina söner. De verkar vara kloka och underfundiga små killar som ofta får honom att tänka ett varv till.

FamMendoza-6 kopia

– Barnen har alltid blivit behandlade med respekt och tillit. Vi står, även om den äldsta som är åtta nu tycker att det är lite fjantigt och jag har fått tänka om, alltid på knäna när vi pratar med dem. Jag vill att de ska känna att vi respekterar dem och det är viktigt att våra ögon möts. De gånger jag behövt säga förlåt om jag har haft fel eller på något sätt betett mig illa har jag inte nöjt mig med att säga förlåt en gång. Jag låter det gå någon vecka och tar upp allt igen. Sen gör jag samma sak några veckor senare. Jag tycker att många vuxna har lite för lätt med att säga förlåt och aldrig riktigt visar att de verkligen ångrar sig. Jag vill att våra barn ska förstå att förlåt inte bara är ett ord, det har en betydelse som behöver omsättas i handling. När barnen säger: ’Kom igen pappa, nu får du släppa det där!’ då vet jag att de gått vidare. Då kan jag också gå vidare och ta lärdom av allt.

Daniel tror inte på människor som kategoriserar barns beteende utifrån en ålder och som ibland ursäktar ett dåligt beteende därför att ett barn är i en viss ålder. Hans inställning är att mycket hänger ihop med hur föräldrarna är. Om det finns respekt, tillit och omtanke i hemmet så ökar sannolikheten för att barn i det hemmet visar samma sak.

– Jag blir ibland tokig när någon säger: ’Ja, men du vet hur femåringar är!’ Då vill jag bara skrika ut: Nej, jag vet inte hur femåringar är! Jag vet bara hur disfunktionella vuxna är! När ett barn beter sig illa, när ett barn inte mår bra, så tycker jag att man alltid, utan undantag först ska fråga sig om det är något vi vuxna gör som kan påverka detta barn negativt? Är vi frånvarande? Visar vi varandra respekt? Skriker vi framför barnen? Bryter vi löften? Pratar vi illa om grannar och/eller andra framför barnen? Dödar vi djur framför dem och ber dem sen värna om livet? Ger vi dubbla budskap? Man måste söka felet först och främst hos en själv. Och inte bara en gång. Fundera en extra gång. Om du älskar dina barn, så är det ingen uppoffring.

Hur ser han då på sin roll som pappa till två pojkar? Ser han sig själv som en bra pappa?

– Jag får ofta höra från andra att jag är en bra pappa, men jag vet faktiskt inte. Jag försöker göra upp med mitt arv. Och jag har bara min egen kompass, en som jag på sätt och vis fått bygga ihop själv, att gå efter. Den pekar nog tyvärr inte dit de flesta verkar gå. Men så länge barnen är trygga, så länge de är öppna och omtänksamma, så länge jag ser att de behandlar varandra och andra, människa och djur, med respekt, omtanke och hänsyn, så länge de står för vad de tycker, så tror jag, om jag enbart ser till min egen roll som pappa, att jag kommer att lyckas. På min ålders höst kommer jag få mitt facit.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framtiden och att lyckas
Daniel har i det mesta gått sin egen väg. Han har gjort upp med sitt arv, han har skapat något som ingen trodde var möjligt, han tog sig in på en av Sveriges svåraste skolor utan hjälp från någon, överlevt våld och misär, förverkligat barndomsdrömmen om att bo vid en sjö och är far till två pojkar som varje dag visar varandra och andra kärlek. Barnen har också stor del i att Good News Magazine finns då de varit mer eller mindre delaktiga i varje nummer av magasinet. Känner han att han har lyckats i livet?

– Vad är att lyckas? Jag vill leva och känna att jag gör nytta. För några år sedan vaknade jag en natt och bad min fru om förlåtelse. Hon undrade vad jag hade gjort och jag svarade att jag beklagade att min själ är så trasig att jag aldrig kunnat ge av hela mig. Så någonstans hoppas jag att en dag kunna få ro i själen. Och idag känner jag att enda sättet att nå dit är genom att vara snäll.

 

Har du reflekterat mycket över hur du lyckades behålla själen intakt, behålla godheten, trots allt du var med om?

– Ja, mycket. Jag tror att jag gjorde det genom att stänga av mina föräldrar istället för att stänga in mig själv. Naturen, för det har alltid varit min tillflyktsort, blev på sätt och vis min räddning. Det var och är en fristad för mig. Sen lärde jag mig konsten att njuta. När jag var liten så kunde minsta lilla positiva händelse få mig att bli lycklig. Trots allt mörker omkring mig. För att stå ut bejakade jag de små ljusa stunderna så mycket jag bara kunde. För jag levde ofta med tron att mitt liv när som helst skulle ta slut. Så gör och tror jag än idag. Och jag försökte då att i ett trasigt hem hålla själen intakt med hjälp av små ljusa stunder. Jag tror att jag lyckades. Väl!

– Jag vet inte hur många gånger jag legat nere. Hur många gånger jag hade kunnat gett upp. Men mitt leende – förmågan att le mot en främmande människa – har alltid varit beständigt. Jag älskar helt enkelt livet för mycket. Det är dock inte kärleken från en familj som fått mig att göra det. Det är kärleken från främmande människor, från djur och natur. Som ett varmt leende från en främling man råkar passera förbi, som en hund som alltid välkomnar en, en koltrast som sjunger högt i ens trädgård, vindens sång genom träden. Saker vi vanligtvis missar därför att vi söker efter något större. Jag fann verkligen att det stora fanns i det lilla. Det blev min räddning.

IMG_8787

Det är dags att avsluta. Daniel ska hämta barnen på skolan. Jag klappar hunden Aragon en sista gång i köket innan jag ska gå ut i mörkret som håller på att lägga sig över Västerås. Jag frågar samtidigt Daniel om hur han ser på framtiden. Vad han hoppas få ut av den. Som i alla andra frågor tar han tid på sig att svara.

– Att jag på min ålders höst ser att mina barn och förhoppningsvis barnbarn har anammat inställningen att varje liv räknas, att de är trygga i den och står stadigt utan att kompromissa bort sig själva. Allt annat, vad gäller pengar och framgång inom arbetslivet, är sekundärt. Omtanke och respekt för livet är det viktigaste. Och så vill jag se dem njuta, verkligen njuta av livet! Att de blir kära! Att de förlorar sig själva i sin älskades famn! Att de möter varje dag med nyfikenhet! Och att passion och sökandet efter kunskap är deras drivmedel, ända in i sista ögonblicket. Sen hoppas jag så innerligt att fler får ta del av Good News Magazine, att fler kan sluta tänka negativt och istället försöka se världen med positiva ögon. Finns så mycket gott vi kan göra om vi slutar vara pessimister och istället hjälps åt, avslutar han.

På tåget hem tänker jag att folk underskattar alltid vad våld, livslång förnedring och maktlöshet kan väcka i en ung människas natur. Ofta går det käpprätt åt helvete. Men någon gång ibland händer det att en människa ser att han eller hon inte behöver följa den utstakade vägen, att man har ett val, att man kan bryta sig loss och vara den man vill vara. Att den människan inte bara överlever, utan också lär sig att leva. Fullt ut och i stunden. Kanske borde även jag skaffa en tatuering som påminner mig: välj med omsorg.

Några dagar senare frågar jag Daniel per telefon om han fortfarande är osäker på om texten om honom ska publiceras i magasinet. Kanske summerar hans svar mycket av det han gör med magasinet.

– Ja, jag tvekar. Men jag säger till människor att jag tror på att det finns godhet i alla. Att det djupt inom varje människa finns ett litet frö som behöver vattnas och som behöver sol. Och att Good News Magazine kan bidra med det. Men hur ska jag förklara det utan att berätta min egen historia? Jag kom fram till att jag vill berätta varför jag är så övertygad om att varje människa, hur mycket hat den än verkar bära, går att nå. Och gör vi det på rätt sätt, med rätt verktyg, så har vi inte bara räddat ett liv, vi har räddat många. Jag vill att andra ska förstå att vi alla kan välja. Att ingen är född ond, och att alla kan hitta tillbaks till den godhet de hade som barn. Om vi fokuserar på det lilla ljus av hopp som finns i oss alla, istället för att vara mörkret som släcker det, så kan vi lyckas.

Om du läser detta så vet du vilket beslut Daniel tog.

Senaste kommentarerna
  • Tack, tack, tack för att jag fick ta del av din historia Daniel. Läste högt för min 18-åriga dotter då vi ligger inne på hematologen där hon får cellgifter för cancer. Det stärkte henne och det stärkte mig. Önskar en värld av människor med din livsinställning och dina värderingar. Underbart!

    Varma tack!

    Annika

    • Tack för din historia. Jag blev glad, rörd och fick nytt hopp om mänskligheten. Önskar dej och familjen all lycka till. Vill även prenumerera på magasinet för att stödja och dela med mej av goda nyheter. Varm kram till dej.

  • Daniel! Vilken livshistoria du berättar om och tack vad glad man blir över din godhet, klokhet och förhållningssätt till livet ❤️ Har delat ditt inlägg på min fb-sida och önskar dig och dina nära allt gott… Behövs sådana som du i denna tid… Modig och ärlig… Kram

  • Hej Daniel!

    Tusen tack för att du delade med dig av dig och din histora!
    Jag har själv vandrat en liknande krokig livsstig. Självklart har det satt sina spår av både positiv och ibland mindre positiv karaktär. Jag har många ggr undrat vad som gjort att jag fortfarande finns kvar här, i jordelivet, vad har mitt i all hopplöshet varit mitt driv…? Men idag kan jag se att det berott på det du skriver; Kärleken! Den har funnits långt där inne och lurat. Väntat på att få komma till sin rätt och växa, inom mig!
    Jag är glad att en väninna delade ditt inlägg ang nedläggningen av Good News. Tack vare det blev jag upplyst om att den fanns och började prenumerera! Tack för fantastisk fin skrift! Ser fram emot mer♡
    Heja Dig Daniel & Heja Good News Magazine

  • Tack för du finns! Gör ont i hela kroppen när jag läser om din uppväxt. Samtidigt ger din historia mig kraft och hopp. Good news magasin är en efterlängtad tidning. Jag högaktar de människor som kämpar för mänskliga rättigheter, djur och natur. Denna underbara tidning har har gjort att jag kan ge så mycket mer av mig själv till de jag har runt om mig. Nu har jag mitt sunda och postiva hjul kommit i rullning. Tack Daniel! Kraam

  • Underbart att du med dim bakgrund valt och varot stark nog att gå din egem väg! Kärleken övervinner allt! Jag och maken försöker lära våra två söner respekt för sig själva, varandra, andra och djur och natur! Har aldrig förstått mig på när folk himlar med ögonen och säger syskonkärlek och syftar på syskon som slåss och verkar tycka att det är OK! Varm kram, all heder o respekt till dig och din familj! ♥

  • Igår fick jag syn på 4good´s event och bokade in mig samt två vänner till Pay it Forward i Stockholm den 15 maj. Jag läste bara kort om er föredrags hållare och fick en känsla av att jag ville gå och ta med fler. Idag såg jag ett inlägg från en FB vän om Good News Magazine och fann din artikel. Jag tänkte att det där namnet känner jag igen och klickade vidare och läste din historia. Jag fängslades av den nakna sanningen du berättar, den smärtsamma brutalitet du upplevt men också den kärleks kraft och själsliga styrka som du väljer att leva.
    Jag håller helt med om att vi kan läka våra själsliga sår genom goda gärningar och den kärlek som vi känner för livet i sig självt. Good News Magazine har en ny prenumerant och jag ser fram emot Pay it Forward… Kram och ljus Jeanette

      • Det gör jag gärna. Vi ses i Maj 🙂

  • Varmt Tack för att Du delade med dig av din historia. Att få att ta del av den är en gåva i sig, men ännu större gåva och inspiration är din livsfilosofi som du också delar med dig av. Tänk att en människa påverkar så många andra medmänniskor – tänk hur världen skulle kunna se ut om vi alla delade dina tankar och empatiska känslor… tanken svindlar. <3 Kram

  • Jag har ofta tänkt tanken att själv starta en tidning med goda nyheter för jag tycker det är så trist att nästan alla nyheter i dag fokuserar på tråkigheter. Jag ska börja prenumerera för denna tidning är värd sin vikt i guld.

  • Nu kommer ett sånt där tillfälle för mig igen när ordet ”Tack” – detsamma som man använder efter maten eller till kassören” – kännas undermåligt och futtigt. Men i brist på bättre får jag ändå säga TACK för det ljus du sprider! TACK för att du delar din historia så frikostigt! TACK för att du månar om att göra det bästa av dig själv! Jag känner mig riktigt upplyft efter några tunga veckor och känner ny kraft att axla vardagen. TACK.

  • Allt är viktigt i det du berättar. Mest träffande var om samvetet… Olyckligt att den i vissa fall träder in efter ett liv avslutats!!!

  • TACK för att du delade med dig.
    Du gör skillnad! Din tidning är den enda jag aktivt ”gillar” och det är ofta jag delar vidare. Jag valde för några år sedan att sluta titta på nyheterna eftersom det blev för många tunga känslor. Jag ville ge gott, och då börja närmast mig, lite pay it forward. Din tidning är godkänd av mig 😀
    En tanke: Vill du ha tips på goda nyheter skickade till dig? Du har 52 000 prenumeranter som skulle kunna tipsa dig 🙂 en tips-mail-adress?

    Som sagt, du gör skillnad. Tack!

  • Tårarna bara rinner, kan inte med att tänka på barn som far illa. Är helt hudlös… Men att det går att läka efter något sådant, att fungera, att leva känns hoppfullt. Tack för att du delar med dig!
    Tänker mycket på mina egna föräldrar som bägge upplevde mycket våld i hemmen, i pappas fall rent sadistiskt… och det val som människor gör efter en sådan uppväxt: de som väljer att fortsätta slå, att ta ut ilskan på sina egna barn och de, som du och mina föräldrar, väljer att aldrig någonsin utsätta en liten människa för samma behandling. Undrar var skillnaden ligger, eller är det bara en slump…

  • Tack för att jag fick chansen att läsa din jobbiga historia, jag vet hur man som liten tagit ett stort ansvar för egen överlevnad. Har idag själv två barn och är evigt tacksam för det jag kan ge mina barn. Man får förlåta historien för att låta kärleken istället få ta plats. Acceptera hur det varit och istället möta livet med tacksamhet. Barnen i våra liv måste mötas med ömsesidig respekt för att visa både oss och dem hur livets grundregel ska vara. Ha en fin dag!!!! Kram från mig Frida

  • Tack Daniel för att du delar med dig av ditt liv, din själ. Vi behöver dig och din tidning. Många kramar till dig och de dina <3.

  • Alltså!!!
    Klumpen i magen som bara växte i början av din historia… Hur mycket ondska och orättvisa som ett barn kan stå ut med. Det gör ont att läsa, men värmen som sprider sig i kroppen när jag fortsätter att läsa, och ser vad du valt att göra med ditt liv, så starkt!

    Tack så mycket för en helt fantastisk läsning, jag hoppas fler tar chansen att läsa. Och tänka.
    Jag kommer snarast att leta upp din tidning och läsa den!

    Lycka till med allt!

    //Jessica

  • Wow säger jag bara. Samtidigt som tårarna inte vill ta slut så är jag så otroligt glad att det finns människor som du. Folk brukar tycka att jag är galen som efter allt man har gått igenom så är det positiva som man vill ta fram hos sig själv. För att ge för att inspirera men framför allt för att finna ro. Ibland lyckas man ibland inte men en sak är säker. Vi är nog de mest normala i en galen värld. Tusen tack för din berättelse som inspirerar och visar mig att jag har fortfarande mycket mer att ge.

  • Vilken historia. Den förde mig till många tårar och inget barn eller någon annan ska behöva gå igenom sånt här. Tack för att du delar med dig. Jag måste säga att du verkar vara en sån fantastiskt människa och som har gått igenom detta har formats till en varm kärleksfull människa och som ger så mycket. Det är inte många som gör. Mer såna som dig! Du är en riktig förebild för mänskligheten. Dina barn kan skatta sig lyckliga över att de har en sådan fin far! All lycka till dig Daniel!

  • Vilken historia! Du är ett av de där fantastiska maskrosbarnen som växte upp direkt ur asfalten, mot alla odds! Det är sådana historier alla behöver höra, särskilt barn i riskzonen och de som finns runt de barnen.
    Jag har haft en fin barndom men har alltid blivit så illa berörd av elakheter, ondska och människor som far illa. Jag har slutat se på hemska filmer och hoppar gärna över otäcka nyheter. Jag tycker inte om att bli rädd eller ledsen och kan man undvika det så Varför inte? – Men du kan ju inte blunda för verkligheten, säger man till mig. Men om jag ändå inte kan göra något åt den så spelar det väl ingen roll? Jag försöker sprida glädje omkring mig där jag är istället. Försöker vara positiv och få andra glada. Skänker en liten slant och ett leende till tiggaren på gatan, skojar lite med kassörskan i affären och försöker sprida positiv energi på jobbet och omkring mig.
    Varför skrivs det så lite om positivta saker som händer, har jag ofta tänkt. Det finns så många vardagshjältar här ute som man blir alldeles varm i hjärtat av att höra om!
    Det att värna om djuren är ju också självklart, men jag ska erkänna att jag dödar väldigt många mördarsniglar varje sommar! Blir jag evigt fördömd nu? Det är ju för att jag älskar mina blommor i trädgården ännu mer!
    Jag blev så glad när jag hörde om din tidning! Jag tror minsann att jag ska börja att prenumerera! Lycka till i ditt fortsatta arbete! Kram! Annika

  • Vi pratade igår om våld i hemmet, min man och jag. Jag har inte tänkt på det innan jag blev mamma, men det förekom en del våld i min uppväxt. Jag känner igen det där med att man lärde sig läsa av signalerna på om det var farligt eller inte. Jag skyddade alltid lillebror. Hemma och i skolan, där vi båda var mobbade.
    Sedan träffade han en flickvän från en riktigt trasig familj som helt och hållet verkade ha som mål att splittra vår då hela fina familj. De lyckades vända min älskade lillebror mot oss och det fanns inget vi kunde göra. Det blev bara värre för varje gång vi försökte närma oss honom… Och då drabbades han av obotlig cancer och gick bort utan att jag någonsin i vuxen ålder fick berätta hur mycket han betydde för mig. Jag kunde inte skydda honom!

    Idag pratar vi om honom med barnen trots att det om en dryg vecka är tio år sedan cancern vann och äldsta sonen bara är 2,5. Vi låter minnet av en av de viktigaste människorna i mitt liv leva vidare på så vis, det känns som det finaste jag ge honom där i Nangiala nu.

    Sedan försöker vi uppfostra barnen att lösa problem utan våld och att ibland kanske allt som behövs är ett enda litet ”snälla, kan du hjälpa mig?”.

    Kärlek och tack [TACK] för texten. Hoppas du får uppleva känslan av att vara hel. Kram!

  • Stort tack för att du delar med dig av din historia. Särskilt glad blir jag när jag läser om din syn på föräldraskap. När mina barn redan var stora ( 9-12 år ) så läste jag en bok som fick mig att omvärdera mitt föräldraskap och be mina barn om förlåtelse många gånger. Den heter ” Mitt kompetenta barn ” och vad jag kan förstå har du alltid sett på barn på det viset. Jesper Juul heter författaren. Ett tipps till det läsare som vill möta sina barn som människor även när de är små. Kram

  • Satt idag bredvid min syster samtidigt som jag läste en av de större dagstidningarna. Efter att ha tagit del av det ena mer deprimerande än det andra sa jag till min syster – ”tänk om det fanns en tidning med enbart positiva artiklar, artiklar som ger energi istället för att ta”. Tre timmar senare läser jag detta. Tack för att du delar med dig av din historia och tack för att du förverkligat min önskan.

  • Hej Daniel,
    Tack för din berättelse. Jag skriver helst på engelska för att kunna uttrycka mig som tydligast…Hoppas du kan ursäkta det.

    I love the idea. A Good News Magazine. I think we need it. We’re bombarded every day with scenes of misery, destruction, oppression and inequality that, to be completely honest, I’ve almost given up. Not given up on life, but rather given up on the news. Given up on human nature. I’ve heard so many times that people are not evil by their nature and yet…. so much misery and it all stems from us. I feel selfish, but I can’t take any more bad news…at least now with something to give balance…. The Good News Magazine.

    I was also very interested in your views on parenthood. Although, I don’t necessarily agree with everything you say, I very much admire the thought processes that you have gone through ( and continue to go through) in your development with your family. I also applaud the strength you had in confronting their behaviour the time you mention in the piece. I have five year old twin boys, who are almost always good, so when I do have to show them what is right, it is not so much fun, but it is vitally important.

    I wish you all the best in both your private and professional life and thanks again for sharing your inspiring and honest story.

    /Robbie

  • Tack för att du delar med dig. På ett fint sätt som berör och ger tid till eftertanke hur man ska bete sig mot andra. Tack ännu en gång!!!

  • Började min semesterdag – som jag tagit BARA för att göra ingenting – med att läsa din historia. Underbart – och hemskt -men sååå bra ! Har svårt att stanna upp och ta hand om mig själv i vardagsstressen men valde det idag. Perfekt dag att läsa detta! Visste inte om att tidningen fanns, men nu åker alla ytliga tidningar som jag ändå inte ” hinner” läsa ut. Tack till tusen för en fin start på en fin dag. Nu skiner solen också !!! Kram Åsa

  • Tack Daniel <3 🙂 för att du förverkligat den tidning som jag själv tänkt på i 10 år. Min storasyster är egen företagare och hon summerar det så bra; det finns bara en skillnad på de som har bra idéer och de som har bra idéer och förverkligar dem…de som förverkligar dem GENOMFÖR arbetet. Så tack för ditt arbete! Keep going. Och vill du ha hjälp med uppslag så hör av dig…tror jag skulle kunna bidra en del.

  • Tack så innerligt för att du startat Good News Magazine. När världen verkar allt mer galen så behövs sådana motvikter! Säg till om du behöver hjälp med tidningen på något sätt!

  • Instämmer i alla lovord och fina kommentarer som sagts ovan och likaså dina personliga åsikter om mänsklighet, djur, natur och miljö.
    Daniel, du är en stor inspiration och förebild för mig!
    Vilken lycka det hade varit att få ha en arbetsgivare/arbetskamrat så som dig!

    Befinner mig nu i lite utav ett vägskäl i livet, har absolut ingen aning om hur kommande år kommer att se ut. Omorganiseringar och nedskärningar medför absolut/tyvärr en stor oro över det ekonomiska men kan inte låta vli att samtidigt känna lättnad. För bara några dagar sedan sa jag själv exakt dina ord… jag känner att min själ dör lite för var dag som går. En förändring hade varit nödvändig oavsett vad, förr eller senare!

    Good news magasine har länge varit en räddande motvikt till all negativ fakta som jag dagligen inte kan låta bli att scrolla igenom och till frustrationen man många gånger slås av över bristande medvetenhet i ens omgivning. Samtidigt har du/ni varit en av de faktorer som får mig att gång på gång inse att det inte räcker för mig! Det räcker inte för mig att läsa om alla dessa fantastiska nyheter. Jag vill vara där, agera, vara kreativ, bidra till positiv förändring och ökad medvetenhet! Jag vill slita för något som representerar mina värderingar och där jag vid dagens slut på ett eller annat sätt kan vara nöjd och känna att det jag gjort har haft betydelse.

    Det här började som lovord och mynnar nästan ut i att bli en arbetsansökan 😉

    En eloge och stort tack till dig/er alla på good news magasine!
    Önskar dig all lycka med dina framtida projekt och har du någon gång behov av arbetskraft så ha gärna mig i åtanke!

    Med varma hälsningar!

  • Vilken fruktansvärd, gripande och fantastisk historia om dig och ditt liv Daniel.
    Tack för att du delar med dig!!!

    Good News Magazine måste jag bara prenumerera på (klickar mig vidare…).
    Tack för att du/ni gör detta, det gör och kan göra så stor skillnad hos så många människor! 🙂

    Jag har själv länge försökt undvika att inte ”matas” för mycket med alla hemska nyheter som ständigt slår en i ansiktet ”därute”, som påverkar oss nedbrytande och negativt varje dag. Jag tittar sällan på nyheterna och läser inte mycket dagstidningar… (Metro på sin höjd) vilket emellanåt kan få mig att känna mig ”off” och inte ”uppdaterad” eftersom man ”ska” hänga med i allt som händer… men jag ”mår inte bra” av det och blir inte mentalt peppad av all ”skit” som skrivs, inte heller att se hemska filmer (hur kan man ens komma på tanken att göra en hemsk skräckfilm, vad är syftet med det undrar jag).

    Självklart måste hemska saker upp i nyhetens värld ibland då det kan skapa kraft och förändring till förbättring, men att ständigt matas med negativa och hemska saker dämpar den positiva och härligt livsbejakande glöden inombords. Fram för mer glädjefullt, positivt tänkande och peppande, goda nyheter för hopp om världen, våra barn och oss alla människor! 😀

    Tack tack tack för att ni finns! 🙂

    / @nnie

  • Tack för din delning! Så mycket hopp det ger, till mig och för mänskligheten. Jag önskade någonstans att tidningarna skulle skriva om lite fler positiva händelser, och då fick jag tips om Good News Magazine från en god vän. All lycka i världen till Dig och din lilla familj!

    Kina i Enköping

  • Tack Daniel för att du delade din historia. Den berörde & den inger hopp. Om du kan välja godhet kan inte vi alla det? Självklart men det behöver inte alltid kännas enkelt. I mitt jobb träffar jag många barn/unga/vuxna som kommer med brustet hjärta & svikna av vuxenvärlden.
    Jag brukar alltid tänka att det finns en godhet i alla. Samt att det alltid finns en logik bakom det mest ologiska beteendet/tankar/känslor. När vi föds är vi tandlösa sårbara och ovillkorligt älskade.

    Din tidning inspirerar mig att fortsätta tro på en värld med godhet och med de glasögonen är det lättare att leva än med den bild media oftast presenterar.

    Tack för ditt sätt att skriva om föräldraskap & syn på barn. Delar dina tankar. Mitt viktigaste jobb som förälder till min son är att älska mig själv, älska hans pappa, honom och den värld vi lever i. Allt liv är heligt men om jag inte känner kärlek kan jag heller inte ge bort den.

    Tack och om det finns något jag kan bidra med säg till. Ge tips om positiva nyheter? Presentera tidningen i den stad jag lever i ?

    Gör en bra dag, tack för ditt bidrag

  • Vilken fantastisk stark människa du är!
    Tack för att du delar med dig av din gripande historia.
    Du verkar vara en så sympatisk & kärleksfull man och en sådan far som många önskar att de haft under sin uppväxt.
    Vi är många som kan lära oss av dig och inse att vi ska vara glada & tacksamma för de älskade barn vi har! Och att vi har ett viktigt val att göra när det gäller deras uppfostran. Våra barn är en gåva och vi får aldrig glömma bort att skämma bort dom med så mycket kärlek det bara går.
    Det gör mig så ont allt du fick genomlida i din barndom och tyvärr finns det många andra barn med dig….Trots detta så är du den du är idag-Fantastiskt!
    Tack för att du sprider denna positiva tidning vilket gör att du bidrar till att vi som läser blir gladare och med det lite lyckligare människor.

    Ännu ett tack för att jag fick en fin början på min dag genom att läsa detta. Nu går jag med en varm känsla i kroppen för att hämta det bästa jag har i livet, mina 2 älskade barn.

    Lycka till med allt!
    Kram till dig och din fina familj

  • Tack för att jag fick ta del av din historia. Det berör på djupet när jag läser om din uppväxt och hur livet har varit för dig hittills. Önskar dig och din familj all lycka.

  • Fantastiskt och tänkvärt. Vilken resa.

      • En lång och mödosam stig du vandrat.
        Men man väljer inte sina föräldrar, tyvärr.

        Önskar att man kunde utrota de onda handlingarna…
        Det är så otroligt svårt att förstå och sätta sig in i hur vuxna kan göra illa barn.

        Man kan och får dock begå misstag, i sin föräldraroll, det är så man växer och lär sig säga förlåt.

        Att ge och att vara kärleksfull öppnar upp så många sinnen och sprider sig som ringar på vattnet!
        Så fortsätt med det vackra du påbörjat!

        Alltfler längtar efter medmänsklighet och det finns många fina människor som verkar i det lilla och i det stora.
        Ju fler vi blir desto mer hörs vi!
        Tillsammans kan man göra enorm skillnad!

  • Tack för att du delat dina erfarenheter med oss…Läser och rörs till tårar.
    Arbetar i förskolan och ser tyvärr ett allt hårdare klimat för barn, naturligtvis inte alla och naturligtvis inte att jämföra med det du beskriver…..men det finns barn som har föräldrar som inte orkar vara föräldrar eller som förletts att tro att barn kan bestämma allt. Då är det så fint att läsa om hur du, med kärlek och all önskvärd tydlighet tog hand om slagsmålet mellan dina killar. Barn behöver både Ramar&Kramar

    Allt Gott till Dig!

  • Tack för att du delar med dig av din berörande historia och tack för att Good News Magazine finns! Sitter här med tårar i ögonen och hoppas att tidningen alltid kommer att finnas, den inger så mycket hopp för framtiden och värmer ända in i själen!
    Det du har gjort och gör är fantastiskt!

  • Hej! Jag är en gammal gubbe (70+) som njuter så av att du lyckats så gott i livet, trots din – minnst sagt tuffa – uppväxt. Jag har just avslutat mina minnesanteckningar (SKÄRVOR av minnen och tankar) och jag känner hur vi i allt väsentligt kommit fram till samma sak – om godhet, snällhet, lyhördhet och KÄRLEK! Den stora skillnaden är dock den; att jag hade turen och glädjen av att växa upp i en fungerande och kärleksfull familj! Så din väg är på ett helt annat sätt beundransvärd! Och den ger hopp om att det går att välja rätt även om oddsen är små!!!
    Jag har en del mogna och kloka, ja till ock med visa, vänner som är män. Men i jämförelse är mänen få och för det mest något ‘mindre’ visa, än min kvinnliga vänner!
    Dessa tankar kom när jag ser vem som kommenterat din historia – Kvinnorna i klar majoritet!
    Till sist. Allt gott till dej
    binge

    ps Du är en sådan person som man önskade få uppleva en lång pratstund med. Men om det inte blir så, är ändock drömmen om den god nog. Du finns ju! ds

      • Jag svämmar över av glädje!
        Hör av mig vidare via mailen!
        kram
        binge

  • Jag vet inte vad jag kan säga. Men mitt hjärta tackar dig.

  • Bra Daniel – livet verkar vara långt ifrån när vi jobbade i klädbutiken – hoppas du funnit ro och också kan njuta av livet.

  • Kanske måste man gå igenom det svåra för att verkligen förstå hur viktigt de goda nyheterna är – vilken enorm kraft de har att lyfta människor!
    Varmt tack för din berättelse och ditt arbete!
    Carina

  • De snälla människornas revansch

    Den snälla människan står varm
    Välkomnande omfamnande
    När det blåser kallt
    Den snälla människan står lyssnande
    När din själ gråter
    Den snälla människan lyfter dig upp
    När andra trampar på dig
    Den snälla människan är en vinnare
    Varje dag
    Varje timme
    Varje stund

    Ditt liv

  • Muchas gracias por contar tu historia, tack för din historia!
    Soy de padres urugayos que llegaron a Moheda en el 78, y la forma en como vivis tu vida es imprecionate y maravillosa. Mucho exito con tu magazine.
    Saludos Ximena

  • Tack Daniel för att du berättade din gripande historia. Du är så stark och så modig. Jag är så glad att du valde det goda, hoppfulla och snälla. Good News Magasine (mitt säta fungerar inte på tangentbordet) har varit en glädjespridare i mitt hem en lång tid nu. Tack!

  • Hej Daniel,
    Måste bara få skriva att ÅH, vilken hjälte du är. Jag blev så förtjust i GoodNewsMagazines grupp på FB för en tid sedan och läste i dag din historia och kan bara inte sluta le. Jag ler så klart inte för det ofattbart hemska som du har utsatts för och gått igenom utan för att du har gjort val. Val som inspirerar och påverkar oss alla till att själva välja RÄTT. Hopp om att man, oavsett vad man har fått igenom, faktiskt ändå KAN VÄLJA! Och att våra val, bra som dåliga, får konsekvenser. Så sunt.
    Du är min nya idol och jag hoppas att jag också kommer att kunna välja rätt väg många gånger framöver.

    Kärlek och omtankt till dig och din familj – keep up the good work! Det betyder mycket – om inte allt – för många av oss.

    Kram Gabriella

  • Det här är så vackert att jag inte kan sluta stirra in i skärmen. Jag har en nära anhörig som har en väldigt tuff livshistoria men där hen inte insett att det finns en annan väg att gå än den mörka. Jag ser att hen försöker men lyckas sällan när det blir stressigt och pressigt i livet. Allt är mörkt då. Ingen går att lita på och det är bara ilska och hårda ord som gäller då. Jag vet att personen har en god sida inom sig, men vet inte hur jag ska komma åt den. Räcker det bara med att vara snäll? Kan det vara så enkelt? Ska alltid ha din livshistoria i bakhuvudet hädanefter. Allt är möjligt. Allt.

    Frid <3

  • Tantas lunas

    cuidate 🙂

  • Kunde inte sluta läsa, jag delar din filosofi i allra högsta grad. Mitt glas är alltid halvfullt……i stället för halvtomt 🙁 . Ibland måste man släppa taget om det som bara stjäl ens energi, så man kan fokusera rätt, på det som är positivt, o ger energi <3 Har valt bort personer i mitt liv, personer som det egentligen är tabu att välja bort, man är förmodad att älska sina föräldrar. Men kärlek är enligt mig något man förtjänar o inte bara får, för att man fött ett barn. Ett barn som man sedan kan behandla precis hur som helst, som om det barnet var ens ägodel. Better stop now!!!!!!