Valldemossa

Utdrag ur kapitlet ”Första beröringen” (från kommande boken ”Den Enda” av Daniel Mendoza)

Kvällens mörker hade äntligen lagt sig som en vilande täcke över stadens gator. Som barn hade Nathaniel förknippat en stads mörker med fara. Minnena om våld och smärta han länge förträngt, men inte lyckats glömma helt. Som vuxen hade han lärt sig att uppskatta mörkret. Nathaniel försökte finna en inre ro inför middagen med Elma. Han hade suttit en lång stund i den vinröda och pompösa fåtöljen i hotellfoajén, ett stenkast från den populära men ändå diskreta restaurangen där han och Elma senare skulle mötas. En timme kvar. Minuterna gick långsamt, för långsamt och han undrade i vilken av stadens gränder han tappat sitt tålamod. Tid hade aldrig tidigare besvärat honom. ”Det kommer alltid ett nytt tåg”, var hans ständiga kommentar när vänner tyckte att han var för lugn i sitt sätt att vara och undrade samtidigt om varför de inte kunde vara mer i stunden. De å andra sidan beklagade sig ibland över att han tog det mesta med ro.

Genom de stora fönstren betraktade han främlingar som passerade förbi. I dem tyckte han sig se ett annat tempo än det han sett tidigare under dagen. Stressen var delvis borta och i deras ansikten hade stressen bytts ut mot förväntningar och förhoppningar. De var klädda för sällskap, för att bejaka, för att fånga och klädda för att bli betraktade. I en del leenden såg han sökande, han tolkade sökandet som en vilja hos dem att hitta hem. ”Alla letar, liksom jag”, tänkte han. I några enstaka ansikten såg han de tomma blickar som fått honom att skapa ett koncept för att hjälpa andra. Men i detta nuet ville han inte tänka på något annat och därför valde han att stänga av. Det var inte svårt, Nathaniel hade redan som barn lärt sig att kontrollera sin hunger och sin törst, sin sömn och smärta.

Han var nervös men samtidigt förväntansfull. Det fanns så mycket han ville säga till Elma. Så mycket han ville berätta för henne. Men framför allt ville han lyssna på henne. Han visste att han hade haft bråttom. I sin iver att inte förlora henne, i sin iver att hinna med ett tåg han inte trodde skulle gå igen, hade han skyndat för mycket och varit nära att skrämma iväg henne. Åtminstone trodde han det när han under några månader inte fick kontakt med henne. Till slut hade hon svarat honom.

Nu hade han lovat sig själv att möta henne som en blivande vän. Hon var en främling han ville veta mer om. Han hade försökt att beskriva henne för en god vän, klätt hennes personlighet med vackra ord, så även hennes utseende. Brunt långt och vackert hår, klara grön/bruna ögon, fylliga läppar, sydeuropeiskt utseende … Men till slut kunde han bara säga ”Hon är som mig. Hon kommer ge dig samma svar jag ger dig. Hon kommer att använda samma ord för att få dig att förstå. Och jag tror att om du ser in i våra ögon, så kommer du se samma själ. Förlåt, jag vet att det låter galet, men jag kan inte beskriva henne på något annat sätt.” Han mindes den första gången de tidigare träffats. Han mindes den stund då han gått ut på altanen där hon satt och betraktade sjön. Deras gemensamma vänner befann sig inomhus och förde diskussioner som Elma tycktes helt ointresserad av. Så även Nathaniel. Han var värd för denna middag som utan att han då visste det, skulle påverka hans liv, hans framtid. Han gjorde sitt bästa för att alla skulle trivas, även om den enda han just då verkade bry sig om, var kvinnan som från hans altan betraktade en vacker solnedgång.

Han mindes hur han hade lagt en filt över hennes axlar. Höstkvällen kändes något kyligare än vanligt. Deras blickar hade mötts, men inga ord sades. Något i henne hade fångat honom totalt den kvällen. Något han kände igen men som få människor skulle förstå. De flesta skulle skratta åt den sanning han bar på. ”Människor kan leva ett helt liv efter vad som står i en bok, följa en gud de aldrig sett, men inte tro en sekund på en mans sanning om kärleken till en kvinna”, hade han en gång sagt till sin bror. Hans bror hade, precis som Nathaniel förväntat sig, skrattat högt.

Sex månader senare satt han nu där, i en restaurang framför den kvinnan han med ord inte kunde förklara vad han kände för. Framför den kvinnan han med ord inte kunde beskriva hur vacker han fann henne. Framför den kvinnan vars ord fångat honom och vars själ berört hans så djupt att han sedan första dagen han sett henne tänkt på henne i varje andetag.

Restaurangen som han valt kändes hemtrevlig. Det första en gäst såg när den kom in var köket och baren mitt i lokalen. ”Ett sätt att låta gästen vara i händelsernas centrum”, tänkte Nathaniel. Precis som inredningen var gästerna, denna kväll, en salig blandning av olika stilar. Där fanns affärsmännen, klädda enligt konstens alla skrivna och oskrivna regler. ”Ju fler glas, ju mer kommer de lossa på slipsknuten som kväver dem”, mindes Nathaniel från sin tid som managementkonsult åt en av de större byråerna i Stockholm. Där fanns grabbgänget som hängde vid baren, förmodligen där för att supa sig fulla, gaphalsar som lätt tappar kontrollen. ”Osäkra barn, stora och starka, men inom sig rädda och små” var Nathaniels reflektion. Där fanns tjejgänget som verkade ha en kväll ledigt från familj och förpliktelser. Alla pratade i mun på varandra, alla försökte överrösta varandra och musiken. Där fanns även det vackra paret sittandes bredvid varandra mitt i lokalen. De var tysta och verkade trygga i sig själva och i varandra.

När Nathaniel bokat bordet hade han bett om att få sitta lite avsides. Han visste inte hur länge Elma skulle ha möjlighet att göra honom sällskap. Och i en restaurangs brus var han rädd att de inte skulle nå fram till varandra då. Han hade tur, de hade fått den perfekta platsen. Två barstolar, ett litet fyrkantigt bord mellan sig och allt i ett hörn med utsikt över entrén och halva restaurangen. Belysningen var dämpad, på varje bord stod levande ljus, och ju längre in på kvällen sena timmar, desto mer dämpad blev även ljudnivån från högtalarna.

Elma och Nathaniel märkte inte hur snabbt timmarna hade gått. Ingen av dem höll koll på tiden. Ingen av dem ville vara någon annanstans. Och utan att säga det till varandra önskade de båda innerligt att tiden skulle stå stilla just denna kväll. Morgondagen ville de inte tänka på. De hade under kvällen skrattat så tårarna nästan runnit. Båda var begåvade med samma förmåga att måla scener när de berättade något. Långa stunder hade de suttit tysta och betraktat varandra, utan att släppa blickarna från varandra. Som längst i över femton minuter. En tystnad som de aldrig upplevt i någon annans sällskap. Men även i tystnaden verkade de kommunicera mer med varandra än övriga gäster som pratade i ett.

Det var under en av dessa långa tystnader mellan dem som Nathaniel till slut ursäktade sig och gick ifrån bordet. Han hade lagt märkte till att de flesta av gästerna lämnat restaurangen och att det inte var lång tid kvar till stängningsdags. Han gick till baren och bad om att få betala notan. Medan han väntade la han, i en av restaurangens speglar, märke till hur Elma betraktade honom. Hon hade gjort det sedan han rest sig från bordet och gått. Det var något i hennes blick som smärtade honom. Det var något i Nathaniels blick, som smärtade henne.

Elma hade suttit och betraktat mannen hon så länge drömt om. Under kvällen hade hon ett antal gånger velat berätta för honom. Berätta om att hon längre än han kunde föreställa sig tänkt på honom. Hon hade fler än en gång bitit sig i läppen för att inte säga vad hon kände för honom just då. Hon hade hållit igen för att inte sträcka ut sin hand och smeka hans. Ibland gav hennes önskan att göra det rysningar genom hennes kropp. Hon höll igen varje känsla som hon bar på, endast därför att hon inte ville skrämma den mannen som verkade se henne endast som en vän, men ingenting mer. Ingen man hade någonsin tidigare fått henne att drömma om något hon inte längre trodde på. ”Ingen man är värd den kärleken som jag bär på. Ingen, utom du”, hade hon tänkt säga till honom hela kvällen. Men hon trodde att det skulle skrämma iväg honom och därför höll hon tyst om vad hon kände. Vad hon känt för honom sedan den första gången de mötts. I hennes fall, hade hon till och med känt något längre än så.

Nathaniel fortsatte att betrakta henne medan han väntade. Till slut vände han sig om och mötte hennes blick. De såg in i varandras ögon, men ingen av dem log. Ångesten över att kvällen snart var slut stressade dem båda. Han kände sig som ett litet inlåst djur som sprang runt och runt i en bur och försökte hitta en väg ut. Elma kände likadant. Så tänkte han på orden, en mening, han ville viska till henne innan de tog adjö för denna gång. Kanske för evigt. För han hade under kvällen förstått, att han inte skulle klara av ett vänskapsförhållande på avstånd. ”Om jag bara kunde säga det till henne, om jag bara kunde få henne att förstå, om jag bara kunde få henne att stanna kvar”, hade han tänkt tusen gånger om, medan timmarna gått. Och nu fanns det inte så mycket mer tid kvar mer än för att säga hej då.

Notan betalades och Nathaniel gick tillbaks. När han kom fram till bordet satt Elma och lekte med sitt vinglas. Hon lät det tomma glaset gunga fram och tillbaks. Men hon tittade aldrig upp. Hon ville inte visa honom de tårar som hon bar, hon ville inte skrika ut att han inte fick gå. Att hon behövde honom för att ha en framtid att drömma om. Nathaniel blev lättad över att hon inte tittade upp. För han kämpade med sig själv, för att inte visa sig sårbar. Till slut stod han inte ut och sa med en svag röst:

– Elma, får jag viska dig en sak?

Utan att titta upp mot honom nickade hon fram ett ja. Han gick närmare henne. Så nära att de nästan kunde höra varandras hjärtan slå, så nära att de även kände varandras tysta och sorgsna andetag. Nathaniel flyttade med sin högerhand undan hennes hår, för att viska den meningen han burit sedan den dagen han trott sig ha förstått vad kärlek var. Med sin vänsterarm hängandes nära Elmas vänsterhand böjde han sig fram. Hans kind nuddade hennes kind. Det var första gången som de rörde vid varandra. Första gången de var hud mot hud. Han stannade till, blundade och lät varje nerv i kroppen memorera hur hon kändes där och då. Elma gjorde likaså. Något djupt i dem vaknade, en känsla, en energi, något de aldrig upplevt tidigare i sina liv. Elma tryckte försiktig sin kind mot hans. En omedveten rörelse för att få vara honom närmare en stund. För att få behålla känslan som hon endast läst om.

Några få sekunder stod de så, Nathaniel utan att säga ett ord, och båda verkade just då leva på ett gemensamt andetag. ”Är det så här det känns när två själar möts och blir till en?” frågade båda sig tyst. Han kände hennes parfym, hennes doft tilltalade honom och i den fann han ett hem. Hon var den drottningen han i en evighet väntat på. I hans dofter fann hon sin kung, sin borg. Och en längtan hon jagat sedan hon lärt sig att drömma bort vardagens tristess, i drömmar där hon också målat en bild av hur han skulle vara, mannen hon så länge väntat på, fann henne där och då. En kvinna och en man, så som universum skapat dem för varann.

En lust väcktes men ingen av dem sade något. Han tog ett djupt andetag, för att känna henne, för att komma henne närmare än där han var. ”Det här kommer göra ont, jag kommer att bränna mig och mitt liv kommer aldrig att bli som förr”, en mening de tycktes tänka på, en mening som senare i månader skulle jaga dem båda två. För längtan var för stor och meningen de funnit i en hundradels sekund var en de båda väntat på längre än vad en klok människa skulle kalla för sunt.

Han viskade sin mening och stod sedan kvar en stund kvar. Utan att röra sig. Utan att vilja backa från den han älskade så fullständigt, men som förmodligen också var den sista gången han såg. Hon hörde orden, rös och inom sig grät. ”Snälla, Nathaniel, stå kvar!”, ville hon skrika rakt ut. Men samtidigt, inför honom, ville hon inte verka svag, ej mindre desperat. Han backade sakta och kände då en smärta i sin vänsterarm. Det var då han upptäckte att Elma kört in sina naglar i hans hud. Omedveten om varför, eller hur, hade hon greppat tag i hans arm och i sin rädsla för att låta honom gå, trängt in med sina naglar under hans hud. Hon släppte, han backade. Utan ord, utan ett förlåt, kanske därför att båda inom sig förstod. Kanske för att han ville ha hennes naglar inne i sin hud, kanske därför att hon verkligen inte ville att han skulle gå. 

Nathaniel satte sig på sin stol. Tystnaden mellan dem var allt som hördes i restaurangen där de nu var de sista gästerna kvar. Elma kunde inte titta upp. Hon fortsatte leka med sitt vinglas. En distraktion för att hålla igen allt hon ville säga till honom, och enbart honom.

– Elma, vi måste gå nu. De stänger snart.

Med tårfyllda ögon tittade hon upp.

– Jag vet, Nathaniel. Jag vet. Snälla, jag vill bara be dig om en sista sak.
– Vad?
–Jag behöver be dig att gå. Jag vill att du går och inte vänder dig om.

Återigen en tystnad mellan dem. Återigen tusen bilder som aldrig blev till några ord.

– Jag tror att jag förstår, men vill vara säker på att jag inte missförstår. Jag vill att vi skiljs i samförstånd. Vill du hjälpa mig, så lovar jag att sedan gå?
– Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte. Jag vet inte hur. Snälla, säg inget. Du kan inte förstå. Jag kan bara inte ge dig den vänskapen du vill ha av mig. Inte än, inte nu. Kanske aldrig. Snälla, jag ber dig, du måste gå. Jag vill inte att du ser mig på ett annat sätt än med den bild du tycks ha.
– Du, jag kan inte heller ge dig den vänskapen du vill ha. Förlåt mig, för jag borde ha varit starkare än så. Jag ska gå. Jag vill inte heller att du ser mig på ett annat sätt än den bilden av mig du tycks ha, sa han innan han viskade; även om … nej, det är lönlöst, du kommer inte att förstå. Ingen gör, sa han och fortsatte, men med en något kyligare röst. Som för att hålla avstånd, för att undvika att visa henne sina känslor.
– Klarar du dig? Mitt hotell ligger precis runt hörnet och jag ska sätta mig i foajén och arbeta en stund. Du stör inte mig om du behöver något.
– Jag klarar mig. På något sätt, jag klarar mig, har så alltid gjort. Snälla gå … viskade hon fram.

Sedan såg hon honom gå.

Nathaniel stannade utanför en stund. Han tyckte sig höra en röst i natten, med ett budskap, samma som Elma tycktes höra där hon satt kvar. En röst som viskade:

”Fly ni bäst ni tror er kunna, men det kommer inte att hjälpa. I själen är ni redan förlorade till varandra. Ni är sammanflätade på ett sätt som är större och starkare än alla de rädslor ni båda bär på”.

Senaste kommentarerna
  • Du berör mig verkligen in i själen med din text… Nej, ord är överflödiga… <3

  • Finns inte tillräckligt med ord ……….. Du skriver så fint och beskrivande <3

  • Fint, pricksäkert och med ”bullseyes” exakthet för dom människor som befinner sig där, där kärlekens ljus möter mörkret men ändå är kvar i känslan av uppgivenhet.

  • Galet vackert! Ser fram emot fortsättningen…

  • De du känner det du beskriver det du är, du är äkta, det du beskriver är äkta och naket för själen. blir så berörd…tack Daniel för att du vill dela med dig av dina tankar av dig

  • Bland det finaste jag läst och jag läser mycket !
    Efter att ha läst en del av dig så märker man ” Daniel – andan” . Man märker att det är skrivet av dig på ditt vackra beskrivande / målande vis , även om nästan allt du skriver är olika berättelser så klart . Det du skrev om att hon betraktade honom genom spegeln när han betalde notan var väldigt fint. Såg allt framför mig som en film

  • Så gudomligt vackert… Det berör mig verkligen ända in i själen…

  • TACK! Ordlös igen, tårögd igen.