Foto: Pernilla Danielsson

Foto: Pernilla Danielsson

Det fanns en tid i mitt liv då jag kände mig ensam. Stunder då jag låg med en kudde över huvudet och tårarna rann samtidigt som jag önskade att livet, kampen, på något sätt skulle ta slut. Men jag tänkte aldrig avsluta det själv. Jag tänkte inte förlora mig genom att ta droger eller sjunka ner i ett träsk som skulle kunnat förinta mig. Jag var inte ett offer, jag var en kämpe, och jag hade mycket kvar att kämpa för.

Det var en tid då mina demoner jagade mig och det inte fanns en vuxenvärld att vare sig ge mig tröst eller råd. Ibland tänker jag att just avsaknaden av vuxna förebilder och ledstjärnor kanske blev min räddning. Ett paradox. För när ingen fanns där fick jag till slut börja hitta svaren inom mig själv. Ingen tröstade, ingen lyssnade, ingen såg, och när de väl trodde sig se, såg de en stark och trygg pojke, en som var så långt ifrån den jag var. Jag slutade att gråta, jag slutade att tycka synd om mig själv och började istället att bygga min identitet.

Så jag valde att fylla min ryggsäck med många små goda exempel. Jag valde att på litet avstånd ”stjäla” från andra deras vänliga handlingar; en uppskattande kommentar, en varm blick, ett omfamnade sätt att hälsa, en fras som landade som en smekning hos mottagaren och små andra gester tog jag till mig och gjorde till en del av mig. Jag kunde betrakta en bredaxlad man böja sig ner när han pratade med ett barn och reflekterade över hur han rörde sig, uppförde sig och så vidare. Jag reflekterade över hur en hundägare, vars hund gick utan koppel och var trygg, uppförde sig, hur den rörde sig och talade.

Genom ett fönster där jag brukade sitta och fördjupa mig i böcker kunde jag se människor flirta, för det var det jag såg, med varandra. Jag började, i mitt huvud, spela in de för många andra kanske obetydliga, kanske oskyldiga, rörelser som görs medvetet eller omedvetet hos en människa. Rörelser och gester som ord från en annan framkallar. Det var ord jag inte kunde höra, men jag såg blickarna och, framför allt, jag lyssnade till kropparnas språk. Ibland räknade jag antalet sekunder det tog innan en kvinna ändrade sin kroppshållning när hon pratade med en man. 5, 4, 3, 2, 1 … nu kommer hon flytta sin tyngdpunkt och stödja sig sig på andra benet. 5, 4, 3, 2, 1 … nu kommer han att röra hennes axel. Han försöker skapa vi-känsla, närhet, tänkte jag. 5, 4, 3, 2, 1 … jag räknade mycket. Alldeles för mycket. Jag fantiserade minst lika mycket.

Jag betraktade människor i en matkö och lade sedan mitt fokus på den som verkade tryggast, den som fick andra att le, den som var lugnast. Det som min magkänsla sa till mig var rätt, stoppade jag ner i ryggsäcken. Goda handlingar, såsom när en vän knackade på min dörr när jag fyllde år, såsom när en annan vän bjöd på mat när jag var hungrig, såsom en tredje som vägrade lämna min sida när ett gäng killar utmanade mig, såsom en fjärde som lät mig sova över när jag inte hade någonstans att vara, såsom en femte som gick i god för mig så att jag kunde få en studentlägenhet … och så många fler stoppade jag ner i min ryggsäck.

Jag var tretton år när jag skaffade mig en liten blå låda. Den har jag kvar. I den lade jag allt som på något sätt kom att betyda något. Om jag fick ett kärleksbrev av en tjej, så hamnade det i den blåa lådan. Om jag fick ett kort av någon, så hamnade det i den blåa lådan. Om jag hittade en liten vacker sten, så hamnade den i den blåa lådan. Medlemskort till elevkåren, också i den blåa lådan. När min far dog så lyckades jag behålla hans pass, körkort och ett kassettband (minns du ens att det fanns sådana?) med hans favoritmusik – allt ner i den blåa lådan.

Sakta men säkert började jag att hitta min egen identitet. Det har tagit en evighet och lika säker som jag är på att jag sårat många på vägen i min strävan efter att hitta mig själv, då jag hållit hårt på principer för att inte tappa fortfästet, fokus fokus fokus, lika säker är jag på att jag bara kommit halvvägs i min strävan. Genom åren har jag rört om känslor, svikit, dragit mig undan och låtit bli att ta emot den hand som sträckts ut mot mig. Min osäkerhet, mina tillkortakommanden, allt som gjorde att jag inte kunde bemöta vänlighet, omtanke och kärlek, har svikit mig otaliga gånger i mitt liv. Ensamheten bedrar en lätt och jag har bedragit mig själv tusen gånger och en. Och även om många säger till mig: ”Daniel, du har alltid varit snäll, du har alltid ställt upp!” så har jag aldrig riktigt känt att det varit äkta. Att det varit rent. Det har stundtals känts mer som om min godhet handlat om att inte bli ond, än om att vara god. Och att vara det i nuet.

Men så hände något. Två små ögon log mot mig. En liten mun nedanför de ögonen sa ”pappa”. Och jag förstod då att jag inte längre behövde fylla den blåa lådan mer, utan istället tömma hjärtat. Inte samla, inte räkna, inte gissa, utan istället ge. Och när jag kände att jag inte hade något kvar att ge, så hade jag bara gett bort hälften. Hur mycket kan man ge av sig själv? funderade jag ibland på när tröttheten infann sig och vardagen kändes mer som ett träningsläger för militärer än som livet för en vanlig och enkel människa. Så log de två små ögonen mot mig igen. Och den lilla munnen sa återigen ”pappa”. Svaret på frågan blev därför så självklart: Allt. Man kan ge allt.

Jag förstod också något än viktigare. I den blåa lådan fanns inget av pengavärde. Inget som ens en pantbank eller en tjuv skulle bry sig om. Saker, ting, som vi tenderar att slänga bort. Byta ut. Gömma längst bak på vinden eller längst in i källaren. I bästa fall. I lådan fanns det ingenting av värde. Och ändå, allt. För vad jag hade där var bitar av mig själv. I den fanns mina minnen. Åren. En identitet.

Jag har några gånger öppnat den blåa lådan tillsammans med barnen. De har tittat på kort på när jag hade hår ner till midjan. ”Jösses pappa, du ser ju ut som en indian!” skrek en av dem. De har tittat på kort på flickvänner jag haft. ”Wow, hon var ju jättefin!” säger ofta den yngsta oavsett hur hon ser ut. Han är sex år och har redan tolv flickvänner. Ja, det är bara att beklaga. Vi har inte lyckats helt där … Men vad vill jag säga med allt detta. Jo, man kan behöva mycket för att överleva sina mardrömmar, för att vara vid liv. För att hitta en identitet. En blå låda kan hjälpa. Men för att verkligen leva, för att verkligen finna mening, behöver man ge. Ett leende. En vänlig fras. Där, i omtanken man ger, där hittar man sig själv till slut.

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.