Det var en tidig sommarmorgon på flyktingförläggningen vi bodde på. Jag minns att jag och en av mina systrar blivit osams när vi lekte utomhus. En oskyldig lek barn emellan som slutade i tårar. Jag minns också att en av våra föräldrar blivit arg på mig. Och att jag, av rädsla för vad den skulle kunna göra mot mig, sprang in i huset och låste in mig i ett av sovrummen. Höll fast så hårt jag kunde om handtaget så att personen inte skulle lyckas öppna dörren. Jag var tio år då. En liten spinkig och otrygg pojke vars blåmärken sällan kom från busiga lekar.

Personen bad mig öppna dörren. Jag vågade inte. Jag visste, eller trodde mig veta, vad som väntade mig och jag tänkte aldrig släppa taget om handtaget. Som alltid var jag ensam. Ensamheten har genom livet varit en god vän till mig. Den har inte värmt mig i svåra stunder. Men alltid hållit mig sällskap. Gjort mig lika stark som svag.

Det blev tyst och jag hörde steg som avlägsnade sig. Jag litade inte på ljuden. Någonstans inom mig så var jag så bekant med den personens vilja att skada mig. Så jag höll fast. Timmarna gick. Jag kunde höra barnen leka utanför. Jag kunde se solens ljusstrålar lysa in i rummet. Det var sommar i Sverige. Utanför huset, utanför förläggningen fanns ett land jag inte kände. Vare sig människorna eller språket. Jag kunde inte vara mer handlingsförlamad. Min trygghet fanns enbart i detta rum. Timmarna gick.

”Danielito, kom och ät nu!” hörde jag personen ropa. Bara en röst. Energin jag kände gjorde att jag höll hårdare om handtaget. Hungern, som så ofta var påtaglig i mitt unga liv, var ett mindre problem. Har nog alltid varit ett mindre problem. Timmarna gick. Genom fönstret kunde jag se hur solstrålarna hade förflyttat sig. Det fanns ett liv utanför. Barnen fortsatte att leka. Vuxna samtalade. Men jag, en liten pojke på tio år, valde ett fängelse för att skydda mig själv. De fyra väggarna kände jag väl till. Och handtaget skulle jag kunna hålla fast i.

Eftermiddagen. Det knackade på dörren. Samma vänliga röst bad mig öppna. Personen var inte arg längre, sa den. Den sa att jag behövde tänka på mig själv, få i mig lite mat. Jag lyssnade. På allt annat än orden som sades. I nästan tio år hade jag lärt mig att lyssna på allt annat än vad som sades. Andningen, rösten, enstaka ord, och så känslan i luften. Jag öppnade inte. Tiden fortsatte att gå och snart skulle jag behöva slåss mot ännu en rädsla. Mörkret.

”Min son, du måste äta något. Allt är ok.” Jag var trött och det började bli mörkt. Gav upp och förklarade att jag inte gjort något fel. Att ingenting var meningen. ”Det är okej, jag vet. Kom ut nu”, sa den. Jag öppnade.

”Jag ramlade och slog det mot en sten”, svarade jag dagen efter en av de ansvariga på flyktingförläggningen när den frågade mig om blåmärkena på mitt ansikte. Jag kunde inte säga annat för min familj skulle riskera att få lämna landet om jag sa sanningen. Det var priset jag skulle få betala, fick jag veta vid frukostbordet.

Det har gått 30 år sedan detta hände. Det var inte sista gången. Men den jag minns bäst. Under mina första 17 år i livet lärde jag mig mycket. Framför allt att det är lika viktigt att tänka på vad du gör för ditt barn som vad du inte gör mot det. Att skrika, skälla, hota eller slå ett barn är ingenting annat än en liten feg och rädd människas handling – en vuxen som låter sina problem gå ut över ens eget barn, som inte borde få känna annat än kärlek, trygghet och omtanke. Jag lärde mig också att det inte finns något du ärver om du inte själv vill det. Du väljer den väg du vill gå. Din egen, utifrån hur du vill att ditt liv ska vara, eller den som någon annan skapade åt dig utifrån hur dess eget liv var. Valet är alltid ditt. Så även ansvaret.

Jag har valt att gå min egen väg. Och på den är det tre ord jag bär med mig genom livet: respekt, omtanke och hänsyn. För allt levande men framför allt för barn, djur och natur. Idag kan jag nog konstatera att om det är något jag känner mig säker på så är det att jag lever för mina barn. En del kanske tycker att det är fel. Och med fel menas då att man inte ska känna så starkt. Men de har inte heller gått i mina skor. Leon och Noah har gett mitt liv mening, att värna om deras framtid är mitt kall i livet. Hur jag hanterar det ansvaret är vad som på min ålders höst kommer vara svaret på om jag lyckades, eller misslyckades, med mitt liv.

Allt handlar om att vara en förebild för dem. Om att stärka de värderingar de som barn redan har, men även att ge dem nya utifrån den värld vi lever i. En värld vi alla har ett ansvar att försöka förbättra. Det handlar också om att lära dem att skilja på rätt och fel. Vilket inte alltid ter sig lätt när så många av oss vuxna begår så många fel. Tänker bland annat på hur vi behandlar djur och natur. Djur som vi förslavat för egen vinning och en natur som vi förstör. Vi, men framför allt våra barn, är förlorarna om vi inte agerar.

Jag älskar mina barn. Det är en av få saker jag är säker på och är stolt över att kunna skriva. Jag önskar att fler pappor, och mammor, som känner så också vågar och vill berätta om det öppet. Jag önskar att de inte höll sin kärlek inom husets väggar utan även vågade stå för den i offentliga sammanhang. ”Varför ska det behövas?” undrar kanske någon. Jo, därför att många barn växer upp med uppfattningen att manlighet mäts i antal vikter man kan lägga på en stång. Därför att många barn får växa upp med uppfattningen att manlighet mäts i hur mycket smärta man tål. Därför att många barn får växa upp med uppfattningen att manlighet innebär att kunna gömma sina känslor, kunna hålla dem inne för omvärlden. Men det också viktigt därför att ju mer hat som sprids i samhället desto större ansvar har vi alla att sprida kärlek, att prata om kärlek, att visa kärlek och att alltid uppmuntra kärleken. Bättre medicin kan vi inte rekommendera vare sig oss själva eller vår framtid, barnen.

När någon frågar mig om varför jag kämpar så hårt med att få Good News Magazine att bli en succé så är mitt svar alltid givet. För Leon och Noahs skull. För att ge dem något jag inte hade, och jag gör det genom att ge dem något jag har desto mer av. En tro på framtiden, en tro på min egen förmåga och inställningen att vi alla kan välja vilken väg vi vill gå i livet. Valet är alltid vårt. Så är även ansvaret.

 

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.