0L5A8798

 

Livet igenom ska man behålla barnasinnet, minnas ungdomskärleken och hedra visdomen livets tand ger oss, skrev jag till en bekant en gång. När jag skrev de orden hade jag en god vän till mig i åtanke. En äldre man som inte längre finns kvar i livet. Denna vän, vi kan kalla honom för Birger, sa alltid att det är inte vad man gör som räknas utan hur roligt man har i det man gör. Att jag skulle ta vara på de små händelserna i livet och inte jaga de stora händelserna för mycket. Han hade tilltro till mig och lyssnade på vad jag hade att säga. Han ifrågasatte mig aldrig, men gav mig alltid sin version, sin förklaring och sin ståndpunkt. Oavsett ämne.

Birger – säkert på grund av ålder och livsfilosofi – levde för dagen. Han hittade ett äventyr i varje liten händelse i sin trädgård och följde årstiderna såsom ett barn håller blicken fäst vid julklapparna. Med stor entusiasm och stora förväntningar. Vad som för någon annan var några buskar utanför ett köksfönster var för honom en hel värld. Ett universum av händelser. Igelkotten, skatan, ekorren, svalorna, katten, ängsblommorna med mera var alla en del av hans vardag och liv. Och han var därför en del av dem. Han ville inte förändra något utan bara få ta del av det. I hans trädgård fick mycket växa fritt. Han varken ignorerade eller förnekade problemen som mänskligheten står inför men gjorde sitt bästa för att verka som en motvikt.

Jag kunde ibland hitta honom liggandes på en bänk med en bok i handen och det ena benet korsandes det andra. I de stunderna hade jag ibland svårt att avgöra om han fortfarande var ett barn eller en vuxen man. Likaså satt han ibland i djupa tankar, blickandes ut över ängen på den ljugarbänk vi snickrat och placerat bakom den stora ladan. Med åren lärde han mig att en man är någon som behållit barnet inom sig levande. Säkert den största gåvan av alla. Att behålla barnasinnet.

Jag lärde mig mycket av Birger, men framför allt var det en sak han sa som än idag dyker upp i mina tankar när verkligheten springer ikapp mig: ”Det ordnar sig, ska du se.” Det var inte enkelheten i orden som träffade mig. Snarare när och hur han sa det. Han sa detta till mig utan att fråga om något var fel. Men det var det och jag förmodar att han hade full koll på hur jag mådde. Till och med i mina mardrömmar så väcker det uttrycket mig och all ängslan och oro försvinner. Som ett löv för vinden. Denna enkla mening som vi alla så väl känner till sitter djupare än den tatuering jag bär.

Jag har via mina arbeten träffat många äldre män (tyvärr mest män) som rest jorden runt ett antal gånger. Som skakat hand med kändisar och presidenter. Som hunnit skriva böcker om sina upplevelser. I alla dessa möten så har dock ingen påverkat mig så mycket som Birger gjorde. Men så är det väl också menat. När stigar korsas sker det av anledningar vi i stunden inte alltid är medvetna om, men ändå är orsaken till. Min längtan, som jag burit ända barndomen, om att få leva i stillhet bidrog säkert till att våra stigar korsades.

När jag tänker på honom och alla de andra jag träffat så har det slagit mig så många gånger hur vi alla egentligen inom oss bär på svaren om livet. Att vi är en del av allt och vad vi kan och inte kan göra. Våra rättigheter och skyldigheter. Han lärde mig hur tiden egentligen saknar betydelse. Kanske är det därför jag aldrig ens har ägt en klocka. Han – även övriga – fick mig att förstå att lyckan inte finns i det man kan köpa eller äga. Lyckan finns inte i antal vänner eller bekanta. I antal bilar man äger eller resor man gör. Lyckan finns inom oss. I det enkla. I de små sakerna i vår vardag. Ett barns skratt. En äldre människas visdom. Solstrålar som värmer ens kind en tidig vårdag. Några vänliga ord från en främling. En hjälpande hand.

Jag vet att jag är lyckligt lottad och jag hoppas på att våra barn någon gång i sina liv får träffa en sådan person. Någon som inte förväntar sig eller kräver något av dem. Annat än att dom ibland tar sig tid att hälsa på. Jag hoppas också att de själva förstår att vänskap ställer inga krav eller förväntningar och att en äkta vän behöver inte vara någon som man träffar eller pratar med varje dag. Det behöver inte ens vara någon som finns kvar i livet. Bara personens ande vilar över en. För hellre en sådan vän än tusen bekanta.

Jag är stolt och tacksam över att Birger är en del av mig, och även om jag aldrig sa det till honom så läkte han många av mina sår. Jag hoppas att jag genom mitt sätt att leva och vara någon gång i framtiden gör mig förtjänt av att få sitta på ljugarbänken bredvid honom igen.

/Daniel Mendoza

den-enda

Senaste kommentarerna
  • Oj smileysar kommer visst inte med ! Gillade texten !
    Lite konstigt när jag ska kommentera , vissa längre kommentarer är inte med . antingen dissar du dem eller så är det nåt knas när jag ska posta kommentaren 😉 .
    Det tar liksom tid och tror förresten inte jag fått det där ” väntar på granskning ” texten . Hmmm